Okej.
Jag försöker vänja mig vid att vara ensam efter att inte ha varit det på några veckor. Det går bra, men det känns inte bra. Jag sover sämre och äter sämre och är inte riktigt lika glad.
Men livet är okej.
Men livet är okej.
Ur dagboken, 10 maj 2011.
10 maj 2011
Att kunna tro på något fint.
Hela mitt liv har förhållanden varit något förgängligt, något krångligt, något som kommer emellan. En parentes. En kul period som man lämnar efter en stund.
Just nu, när allt känns fult, är det viktigare än någonsin att tro på det fina. Att hoppas på magi. Satsa det sista på mirakel.
Det är det som håller mig uppe nu. Hoppet om att livet är större och vackrare än såhär.
Jag har sporadiskt fört dagbok i ett Worddokument under nästan hela året. Tionde maj, efter att jag blivit helt förkrossad av en grusad förhoppning, skrev jag ovanstående. En månad senare var jag kär i han som jag fortfarande är kär i och jag kan bara konstatera att man kan hoppas på det fina.
Det måste finnas något fint, och det gör det.
