drickerte

Så, jag går alltså i KBT för att lära mig att tänka och göra saker som är konstruktiva. Med varierande framgång, ska sägas, men ändå, riktningen i allmänhet är en bra sådan. Det här bygger mycket på att jag får hemuppgifter; saker som jag ska göra och/eller fundera över. Nu senast vilka mål och värderingar jag har i livet.

Det här föranledde så klart en hel del grubbel. Jag tittade på vad jag gör och funderade på om jag egentligen tycker att det är det bästa sättet att leva mitt liv. Jag kom fram till at vem som helst skulle kunna göra det bättre. Haken är bara att det bara är jag som kan. Förstahandsrättigheterna är mina.

Men vad värderar jag då? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Jag värderar att ha goda relationer med vänner, att lyssna på popmusik och sist men inte mig själv. Jag vill läsa och skriva, jag vill hålla på med text. Och lyssna på popmusik.

Nu vet jag det. Allt som är onödigt, som hindrar eller bara inte hjälper mig att göra det, kan tas bort. Vissa av de sakerna (läs: choklad) kommer jag inte ta bort. Men det blir så mycket enklare att göra smarta val om man har lite koll på vad man vill med sig själv.

Puss och pop.

Jag har funnit lite poplycka. Ni vet The Magnetic Fields? Klart ni gör. På mästerverket 69 Love Songs finns en låt som heter Papa Was A Rodeo. En stillsam och bitter men svängig sång. Jag tycker att den här covern på den är fullkomligt underbar. Lite svalare, lite krispigare, lite sötare.

(Dock heter bandet något så idiotiskt som John Yoko. Hur i helvete ska man kunna google-researcha det?! Jag blir nästan upprörd.)

Idag sade en vän "vad osäker du är på dina vänskaper", vilket fick mig att inse att ja, jag är faktiskt så jävla osäker på vad folk tycker om mig. Det här håller i sig i flera år innan jag till slut hajar att någon gillar mig. Jag är lite dum i huvudet på så sätt. MEN.

Det finns några människor som varit i mitt liv ett tag nu som jag känner mig trygg med. Det tar ett bra tag, och några prövningar, men jag har en handfull personer som jag litar på. Och hur tacksam jag är för det! Det känns helt sjukt att det finns fina människor som faktiskt står vid min sida och inte viker ens när jag är mitt sämsta.

Rubriken känner ni säkert igen från Marit Bergmans popdänga. Jag minns att jag och T stod längst fram på en konsert och kramade varandra och sjöng med i den låten och menade det. Egentligen känns det militära bildspråket inte helt hundra just nu, med tanke på hur världen beter sig, men låtens budskap gäller ändå de där få trygga människorna. Inte bara T (förlåt honey, men du vet att I wish I was a lesbian and that you were too). 

Alltså finns det hopp om relationer i detta liv. Det känns bra.

Jag var och såg Bright Eyes i Stockholm. Det var slipprigt i snömodden och jag höll på att leda mig själv och andra vilse. Precis i tid kom vi. Alla andra där var smala och hippa och hade rutiga skjortor och stora glasögon. Conor Oberst var inte så dryg som jag trodde att han skulle, och de spelade We Are Nowhere And It's Now. Jag grät men inga tårar kom eftersom jag hade vätskebrist. Väldigt graciöst. Sådan är man. Jag och det vackra popfolket.

Bäst var den ensamma trumpeten. På Lua och Lover I Don't Have To Love. Då sprängdes mitt sentimentala hjärta lite. Så mycket för att vara känslokall. Och den som skrek "I love you Mike Mogis!!!" Den personen är min idol. Passionen där. Hur ovärderlig är inte den? 

Nu är det några dagar senare och jag sitter och väntar på att min ångestdämpande tablett ska verka. Emofaktorn i detta. Hög. Trots att jag oftast inte är ledsen utan ganska glad. Det finns mycket fint även de dagar man inte är i samma rum som drömligg (läs: Conor Oberst). Kurslitteratur, nya poplåtar, tedrickande, vänner och Twitterskvaller. Livet.

This is for lovers running away.