drickerte

Helt plötsligt ska jag åka till Peace and Love och vara funkis och se Säkert och Henrik Berggren. Hångla och dansa till Håkan. Knulla i tält. Dricka varm öl. Skriva ord som hål i handen. Allt det där.

Efter det kommer jag tillbaka till Göteborg med min man i släptåg. Vi ska göra staden lite vackrare och mitt rum lite svettigare. Det är åtminstone min plan.

Igår var det midsommarafton. Vi var i skärgården, blev fulla och pratade om livet. Jag misstänker att jag inte gjorde ett vidare bra intryck på Christians vänner, för jag stängde in mig i mig själv och ville bara vara med honom. Tjejen som lade beslag på deras polare, med andra ord. Ganska OSOFT som man säger här i Stockholmy. Annat är det när någonting är GÖTT.

När Don't stop believin' började gå på repeat gick vi och lade oss. Jag drömde om Christian (utrymme att kräkas sockervadd på grund av gulligt). Dock drömde jag även om en hop Twitterbögar, så det var inte så hemskt romantiskt. Jag överlevde.

Nu lyssnar jag på Pulp i nästan inga kläder och undrar vad jag gjort för att förtjäna dessa fina dagar. För jag har verkligen ingen förståelse för det. Om ni har teorier nås jag på [email protected].

Puss och pop.

Aldrig någonsin tycks jag vara utrustad med förutseende ögon. Livet tar mig alltid med överraskning; nu har det hänt igen. Stolt presenterar jag för er: jag är kär.

Vad i helvete?! Ja, jag vet, jag känner fortfarande lite så. Det var inte alls meningen! Jag tänkte ju bara hångla lite och sedan dra på morgonen utan att väcka honom. Men livet bara "HAH! Så lätt ska du inte komma undan!" och krasch pang bom så blev det fyrtio tusen miljarder fjärilar i magen.

Så långt allt väl. Sedan visade det ju sig att även han typ "gillade" mig. Ännu mer vad i helvete. Herrejävlagud.

Stolt presenterar jag för er: killen jag är kär i. Han heter Christian och har en förkärlek för Håkan Hellström och randiga tröjor. Han pluggar till journalist och skriver om musik. Han spelar gitarr och dansar till indiehits. Och, ja, han luktar gott och har världens bästa hud.

Jag mår alltså oförskämt bra just nu. Det här med LOVE gör underverk för serotoninnivåerna, uppenbarligen. Synd att man inte kan få förälskelse utskrivet på recept. Jag tror att det skulle göra underverk för depressionsstatistiken.

Puss och pop.

Jag är så rädd för livet att jag är rädd för att dö. Makes sense? Nej, det gör det fan inte. Ingenting gör.

Om du har en Atarax över, bjuder du? Jag behöver komma ner, för jag har blivit uppsnärjd och det skrämmer skiten ur mig.

Jag försöker få ur mig texter. Jag har inte verktyg till något annat, inte lust heller.

Herrejävlagud. Livet.

Ibland. Oftast inte. Men kanske i morgon.

Hej.

Jag är ute på vift. På impuls for jag till Malmö för två veckor sedan och än känner jag inte det minsta behov att åka hem till Göteborg. Jag har besökt Malmö, Stockholm, Eskilstuna och nu är jag i Lund. I morgon åker jag till Stockholm igen. Att hålla sig i rörelse är märkligt terapeutiskt. På något sätt har jag gjort det omöjliga - åkt ifrån ångesten. Av dessa fjorton dagar har jag haft ångestkänningar kanske fyra, och det har aldrig blivit panikartat. Bara en lätt skakning inombords. En darrning från hjärtat till handen. Så mådde jag mer eller mindre konstant hemma. Varje dag. 

Jag reser. Tåg, buss. För mycket luftkonditionering och för lite. Sova på soffor och golv. Se nya saker. Träffa nya människor. Vara på semester. Jag flyr och jag gör det med flit. Jag är den mest hemsjuka människa jag vet, ändå har jag inte längtat hem än. Jag behöver det här.

Det känns snarare som att jag reser till mig själv än från mig själv. Visst, jag flyr från ångest och depression, men att bli kvitt det är ett sätt att hitta vem jag skulle kunna vara utan det. Någon sorts sökande efter andra alternativ. Ut med det gamla och in med det nya. Ångest känns så himla himla gjort. Jag måste finna hur det här livet ska bli ett bra. Det enda jag vill är att skriva. För att kunna skriva måste man leva. Så jag lever, upplever, överlever.

Ja, jag är medveten om hur dramatisk jag låter nu. Är väl i en period då jag behöver ta mig själv på alldeles för stort allvar. Säkerligen är det nämnda "litterära ambitioner" som spökar. Jag lovar att jag skrattar åt mig själv hela tiden också. Hur skulle jag kunna göra annat när detta liv är så dråpligt, ibland till och med farsartat? Man har väl HUMOR.

Puss och pop.