drickerte

Hej ångest.

Du är mig så vansinnigt jävla trogen. Trognare än någon människa någonsin varit. Och jag tar med dig överallt. Alltid du och jag. Du bor i mitt bröst och i min mage. Ibland tar du mina beslut.  Ibland tar du mitt liv.

Nu minns jag inte ens hur vi träffades. Jag vet bara att jag var ungefär sju år gammal och blev livrädd för att spy. Låter det bekant? Du och jag och spyfobin. Så började det. Tillsammans gjorde vi mitt liv till ett helvete. Du styrde hela min vardag. Det var inte jag, det var du.

Du och jag och spyfobin. Du och jag och självhatet. Du och jag och ensamheten. Du och jag och mobbningen. Du och jag och alkoholen. Du och jag och kärleken. Du och jag och destruktiviteten. Alltid du och jag.

Du har fått mig att undvika så många sociala situationer. Du har fått mig att förstöra så många fester. Du har fått mig att bete mig själviskt och dumt. Så, och på oändligt många fler sätt, har du härskat över mig. Alltid du och jag. En stark och en svag, i ett nära beroendeförhållande.

Några gånger har vi haft pauser. Att säga att jag saknat dig under dem vore att ljuga. När du inte finns i mitt liv andas jag lättare. Jag är en bättre vän och jag klarar av min vardag. Men oavsett hur lång pausen har varit så kommer du alltid tillbaka. Ständigt i nya skepnader. Varje gång måste jag hitta nya sätt att hantera dig. Men det är alltid, alltid du och jag.

Jag har försökt fly från dig in i fiktiva världar. Jag har försökt betvinga dig med fysisk smärta. Jag har försökt andas igenom och ut ur dig. Jag har försökt äta upp dig. Jag har försökt skriva ned dig.

Ingenting fungerar. Du är alltid kvar. Alltid hos mig. Aldrig ensam. Aldrig. Jag vill få vara utan dig. Jag vet att vi haft en relation hemskt länge nu, men det är dags för mig att se vem jag är utan dig. Jag måste finna mig själv utanför oss.

Jag gör slut.

Hejdå.