drickerte

Vad vet du om tomhet när du är full hela tiden?

Öl
Mat
Tomma ord
Öl, igen

Ingenting smakar så gott som det känns att vara smal
Ingenting smalnar som ens känslor när det inte är gott

Fyll mina hål
Uppfyll mina önskningar
Ge mig en fylla
att fylla min tid med
Fyll mig, fyll mig, FYLL MIG

Det som inte syns finns inte
(Mina hål?)

Ingenting känns så smalt som att vara god.

Jag har ingen dator och hinner aldrig skriva ordentligt och det tär på mig. Poesitramsandet har delvis avstannat. Jag skriver dagbok ibland, men får inte samma flyt när jag skriver för hand. Dagboken är bra när man akut måste skriva ned en viss tanke, men jag behöver en dator om jag ska kunna jobba med mina novellidéer och min bokidé och mina dikter.

Och nu vill min pojkvän ha tillbaka datorn för att se på 24, så nu måste jag sluta skriva här. Jaja. Antar att det är okej att dö utan att ha förverkligat sig själv och sån skit.

Mellanstadieretorik. Minns ni den? På min skola, Johan Orre-skolan i Gislaved, som såg ut som ett fängelse, komplett med igenmurade fönster och kass ventilation, var följande diss populär:

Personen som drygade sig frågade "är du PK?". Svarade man nej blev comebacken "va! Är du inte påklädd! HAHA!", och svarade man ja fick man svaret "va! Är du privatknullad! HAHA!". Klassisk dubbelbestraffning; man kunde inte göra rätt. Sjukt var dessutom att ingen någonsin ifrågasatte vad detta "privatknullad" egentligen var. Men det är klart, då hade man behövt säga "knulla".

Idag används PK emellertid oftast som förkortning för politiskt korrekt, och nästan utan undantag som någonting negativt. Säger man att någon är politiskt korrekt menar man att denna person inte vågar säga det den egentligen tycker utan bara följer samhällets övergripande strömningar. Det som folk vill höra.

Uttrycket betyder emellertid ursprungligen att med idéer, språkbruk och beteenden låta bli att exkludera, marginalisera eller förolämpa minoriteter. Låter detta dåligt? Låter det som något vi vill bespotta? Låter det verkligen som ett skällsord?

På andra sidan av myntet finner vi, givetvis, politiskt inkorrekt. Detta uttryck har jag ofta hört användas om komiker, i positiv bemärkelse. Man menar då att dessa politisk inkorrekta människor "vågar" gå emot gängse uppfattning om vad som är fint och bra. På mellanstadiet var detta att "våga" fuska på prov och skippa lektioner. Så drar man blickarna till sig. Med ett annat ord: effektsökeri.

Detta exemplifieras väl av den nyligen nedlagda, sverigedemokratiska, nyhetsbloggen Politisk Inkorrekt. Och just Sverigedemokraterna jobbar mycket med precis det. De säger sig vara de som "vågar" säga det "alla" tycker, och de undviker definitivt inte att exkludera, marginalisera eller förolämpa minoriteter.

Jag ska inte förneka att det finns problem med politisk korrekthet. Exempelvis när människor som företräder ickefeministisk politik kallar sig feminister för att locka väljare. Ungefär som i mellanstadiet när man hade stringtrosor eftersom alla andra hade det, oavsett vad man själv tyckte om saken. Det problemet handlar dock snarare om att människor säger sig företräda åsikter de inte har, än om att åsikten de säger sig ha är förkastlig.

Det stora problemet är snarare att hänsyn mot minoriteter stigmatiseras, vilket gör att exempelvis SD kan plocka poäng genom att vara "politisk inkorrekta". Oförtjänta poäng. För att inte tala om komiker som automatisk anses "roliga" bara för att de drar ett rasistiskt eller sexistiskt skämt. Åh, så vågat. Ja, rasism och sexism har förtryckt världen i urminnes tider, så skämt i den genren känns ju verkligen nyskapande...

Jag vill härmed rentvå begreppet politisk korrekt. Det står i grunden för något bra; det finns fina värderingar bakom. Jag vill också betona vikten av att mena det man säger och säga det man menar. Stop with the bullshit already! Allvarligt, har vi inte lämnat mellanstadiet ännu?

Jag har levt i tjugoett år. Jag har flyttat ungefär tjuoen gånger (beroende på hur man räknar).

Det rimmar illa med att jag är en väldigt hemkär person. Jag älskar hemmet som koncept; mitt hem är min borg. Så varje gång jag kommer till en ny bostad försöker jag att - återigen - slå mig till ro. Ignorera tanken på den kommande flytten, den som alltid kommer, och känna mig trygg.

Oftast går det bra. Jag sorterar böckerna i mitt eget kaos i bokhyllan och köper grönsaksbuljong så att det alltid ska finnas hemma. I mitt hem. Där jag bor. Dit jag återvänder. Hemma.

För några dagar sedan flyttade jag igen. Eller, inte jag, snarare mina ägodelar. De står nu i en tvättstuga i en villa på Hisingen. Själva "jag", min person av kött och neuroser, flyttar först om någon vecka. För första gången i mitt liv är jag alltså hemlös. Om man nu kan kalla det det.

Jag är totalt utlämnad till människor goda vilja. Om ingen skulle vilja ta emot mig - släppa in mig i sitt hem - skulle jag inte ha någonstans att ta vägen. Jag har inte rätt att vara någonstans, egentligen.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Det är ju deprimerande.

Mina lådor bara väntar på att bli uppackade. Och sedan nedpackade igen. Och sedan uppackade. Jag vill inte tänka på nästa flytt, men det gör jag. Utmattad. Hur många flyttar ska man behöva orka?

Trygghet. Det är vad ett hem är för mig, och det är enda jag vill ha.

Och det enda jag aldrig får.