Om saknad.

Jag är i Stockholm. Det är inte som det brukar vara.

Jag åker inte röda linjen mot Fruängen, och om jag gör det kliver jag inte av i Midsommarkransen. Jag åker rulltrappa men får inget rulltrappehångel. Jag sover ensam och äter ensam och hör inte honom sjunga.

Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta ibland.

I dag är det bara tretton dagar kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0