drickerte

Hej ångest.

Du är mig så vansinnigt jävla trogen. Trognare än någon människa någonsin varit. Och jag tar med dig överallt. Alltid du och jag. Du bor i mitt bröst och i min mage. Ibland tar du mina beslut.  Ibland tar du mitt liv.

Nu minns jag inte ens hur vi träffades. Jag vet bara att jag var ungefär sju år gammal och blev livrädd för att spy. Låter det bekant? Du och jag och spyfobin. Så började det. Tillsammans gjorde vi mitt liv till ett helvete. Du styrde hela min vardag. Det var inte jag, det var du.

Du och jag och spyfobin. Du och jag och självhatet. Du och jag och ensamheten. Du och jag och mobbningen. Du och jag och alkoholen. Du och jag och kärleken. Du och jag och destruktiviteten. Alltid du och jag.

Du har fått mig att undvika så många sociala situationer. Du har fått mig att förstöra så många fester. Du har fått mig att bete mig själviskt och dumt. Så, och på oändligt många fler sätt, har du härskat över mig. Alltid du och jag. En stark och en svag, i ett nära beroendeförhållande.

Några gånger har vi haft pauser. Att säga att jag saknat dig under dem vore att ljuga. När du inte finns i mitt liv andas jag lättare. Jag är en bättre vän och jag klarar av min vardag. Men oavsett hur lång pausen har varit så kommer du alltid tillbaka. Ständigt i nya skepnader. Varje gång måste jag hitta nya sätt att hantera dig. Men det är alltid, alltid du och jag.

Jag har försökt fly från dig in i fiktiva världar. Jag har försökt betvinga dig med fysisk smärta. Jag har försökt andas igenom och ut ur dig. Jag har försökt äta upp dig. Jag har försökt skriva ned dig.

Ingenting fungerar. Du är alltid kvar. Alltid hos mig. Aldrig ensam. Aldrig. Jag vill få vara utan dig. Jag vet att vi haft en relation hemskt länge nu, men det är dags för mig att se vem jag är utan dig. Jag måste finna mig själv utanför oss.

Jag gör slut.

Hejdå.

Jag låg i sängen och tänkte inte på dig.

Lakanen hade skrynklats av min svett tidigare under dygnet. Då hade jag sovit. Nu var jag vaken. Vad klockan var visste jag inte. Jag vill inte veta. Varför var jag ens vaken? Det fanns absolut inga skäl, men jag hade somnat om så många gånger som det gick och var oåterkalleligt vaken.

Mina drömmar hade varit onödigt verkliga, långa och invecklade. De lämnade mig med en känsla av att inte alls ha varit lyckligt ovetande om världen i timtal. Trött i kroppen och trött i hjärnan. Det var så bekvämt under täcket, så varmt och inlegat, men jag behövde trots allt gå och kissa. Således gjorde jag en kvick utflykt till toaletten. Jag noterade att toalettpappret snart var slut, tvättade händerna med blåbärstvål och återvände till min kroppsvarma säng.

En vacker dag skulle jag glömma din doft. Det var inte den här dagen. Rullgardinen var nere, men jag utgick från att dagjäveln inte var vacker. Hur skulle den kunna vara det?

Nej, sade jag till mig själv, jag bryr mig inte om. Jag fastnar inte. Jag blir inte kär. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Om jag bara säger det tillräckligt många gånger blir det sant, visst? Visst. Vi säger så.

Jag lade mig på sidan och tittade på väggen. Bara fanns. Det var även vad väggen gjorde, så på det sättet var vi sammanlänkade, men något större utbyte av varandra hade vi inte. Samexistens. Det är klart, utan väggen skulle mitt tak falla ner över mig och orsaka kaos, men mitt liv var betydelselöst för väggen. Nedslående tanke. Jag lade mig istället på rygg och betraktade taket.

I mitt stilla sinne önskade jag att det skulle störta ner.