drickerte

Nu bara utgår jag från att du har sett tv-serien Sex and the City eller i alla fall har aning om vad den rör sig om, eftersom allt annat vore en bedrift. De allra flesta i vårt hörn av världen har mer eller mindre frivilligt fått ta del av denna serie.

Vad inte alla tänker på är att den baserar sig på en bok. Som den bokhora jag är tyckte jag att det kändes mycket intressant att läsa boken och jämföra den med serien. Vad är likt, vad är olikt, är stämningen den samma? Nu ska ni få höra.

Boken och serien har en mycket viktig sak gemensamt - att kategorisera människor och objektifiera män. Med andra ord, att göra tillvaron mer lätthanterlig och enkel att överblicka. Jag misstänker att det är objektifierandet av män som gjort att det talats om "Sex and the City-feminism". Att låta manligheten smaka på sin egen medicin, så att säga, kan ju verka gött, men är givetvis problematiskt eftersom det dels cementerar könsstereotyper och dels fortsätter ett dåligt mönster (dvs att objektifiera).

I Sex and the City-världen finns det inte individer, bara grupper/stereotyper. Det är så världen hanteras, och det är väl gott och väl, för så fungerar i princip all humor som sänds på tv. Men här börjar boken och serien skilja sig, och här börjar det också bli verkligt intressant.

I serien är kvinnorna väldigt kontrollerade, perfekta och glamourösa. Sval snygg härlig. Även när de försöker övetyga oss om att de känner sig fula tror vi dem aldrig. I boken, däremot, är Carrie en karaktär som dels inte har en så easy-peasy karriär som Carrie i serien, och dels inte är särskilt kontrollerad. Bokens Carrie får ha svettfläckar under armarna, röka på och grina på fyllan. Seriens Carrie får mest bara tråna efter puckot Mr Big.

Vad har jag då lärt mig av detta? Att litteratur rymmer mer skevhet? Att HBO är väldigt polerat? Att Candace Bushnell är en underskattad författare? Lite av allt det, ja.

Men kanske främst att det är roligare att läsa än att kolla på tv.

Alltså, i dessa dagar lyssnar hipsters tydligen på post-dubstep. Det som skiljer post-dubstep från dubstep är att den går 10 beats per minute långsammare. Ja, på sanning. Det är inte utan att man blir lite full i fniss.

Genrenamnet förbryllar mig. Jag upplever inte att dubstep och post-dubstep har samma förhållande till varandra som rock och post-rock. Post-rock är ändå väldigt annorlunda mot traditionell rock, medan dubstepen och dess post-motsvarighet är intill förväxling lika. Post-dubstepen känns snarare som ett försök att vara så specifik som det bara går för högsta möjliga unikhet.

Att genrer får subgenrer är givetvis ingenting jag tycker är dåligt. Musikalisk mångfald for the win! Det jag vänder mig emot med det här är snarare den missvisande namngivningen, samt att den skett redan under genrens skapande. Post-dubstep föddes enligt Wikipedia 2009 och kan således knappast anses vara en väl definierad och avgränsad genre.

Jaha. Tiden går och jag blir aldrig en bättre människa. Jag tror att jag försöker, men vad vet jag?

Just ingenting.

Det är april nu, och jag har fyllt år. Grattis.

Och jag börjar undra om det här var saken att göra.

Min näsa. Din hals. De borde mötas.

Jag tror att jag finner ett svar på din hud, skrivet med osynligt bläck, men frågan vågar jag inte ställa.

Våra kroppar har så mycket att säga varandra. Om du bara visste. Kanske vet du. Kanske vill du inte veta.

Jag vill veta.

Vad säger ditt nackhår om tsunamin i Japan? Hur ställer sig dina händer till revolutionen i Libyen? Vem hejar dina nyckelben på i Big Brother?

Allt.

Din hand i min småpratar mycket. Jaha, vad tycker du om filmen då? Trevligt väder ute idag. Jag vill hålla dig under sex.

Min hand i din småpratar mycket. Jag tycker om alla filmer jag ser med dig. Vädret är underbart. Det är så skönt när du håller min hand.

Jag tänkte att du kunde möta mig vid tåget. På perrongen kunde du stå och spana efter mig. När jag klev ut och slängde upp väskan på axeln kunde du kanske se mig, få glitter i ögonen och skynda fram.

Våra hår kunde trassla in sig i varandra.

Kanske skulle du klappa mig på magen när jag hade ont i den. Kanske skulle du inte bry dig om att jag kladdade ned din tröjaxel med gråtsnor när jag var ledsen. Kanske skulle du hålla mitt hår och klappa mig långsamt på ryggen när jag kräktes. Kanske.

Jag skulle.

Vi hade kunnat promenera i timmar och inte märka hur tiden gick eftersom vi var så inne i vårt samtal. Vi hade kunnat ha internskämt som ingen annan uppskattade lika mycket som vi. Vi hade kunnat vara de vi ville vara.

Snöstjärnor i ditt hår och rimfrost på mina glasögon. Pollensnuva i din näsa och vårskrik i min hals. Svettdroppe på din överläpp och fräknar på min näsa. Din haka i min halsduk och min hand i din vante.

Om du hade velat, alltså.

Idag blev jag hyllad på Twitter av den fabulösa Pojkfröken. Hen twittrade följande:

"Vem ÄR @drickerte? Ålder, diagnoser, IQ, ev annat relevant? Tweets plus blogposts är ju så briljanta att jag ba dånar. FÖLJ!"

Först och främst vill jag säga att jag rodnar av berömmet, för särskilt briljant känner jag mig aldrig. Det där gjorde typ min dag.

För det andra: ja, jag tänkte nu vara så klyschig att jag försöker besvara frågan. Vem äääär den där @drickerte egentligen? Va va va?

Hon den där min Twitterpersonlighet. Om det är mer eller mindre "jag" än den "verkliga" vet jag inte (och det är dessutom extremt abstrakta begrepp). Vissa drag kan dock urskiljas och viss info finns. I det följande tänkte jag försöka reda ut begreppen kring det hela.

Vi börjar med den enkla infodelen. @drickerte är född 1990, bor i Göteborg, fick 1.4 på högskoleprovet (angående IQ-delen liksom, om det nu säger någonting), pluggar svenska, sänder studentradio, dricker te, äter godis. Så långt så väl. Dessutom har hon en massa ångest. Ibland blir hon jättefull och gör pinsamma saker. Det har hänt att hon har hånglat/legat med folk. Ofta gör hon dessa tre saker i kombination.

Ungefär så är jag på Twitter. Där får man veta i princip allt. Spyor och ångest och mens och sex. Det är ingen vacker bild av verkligheten. Alls. Men det är otroligt skönt att ha ett forum där man kan spy ur sig om både kroppsfunktioner, psykiska problem och ligganekdoter under illusionen att någon lyssnar. Det är så jag använder Twitter.

Sedan kan man ju inte alltid skriva exakt allt allt allt. Om man ligger med en twittrare till exempel. Jag tänker att det nog är en bra sak att vara tyst ibland. Oftast inte, men ibland.

Jag har förstått att vissa använder Twitter till att "nätverka" och bygga sitt "personliga varumärke". Det är, som ni förstår; inte så jag rullar. Inget fel i det, inte alls. Dock är dessa personers tweets ofta tråkiga att läsa eftersom de vill vara så himla hippa, ironiska och "smarta". Undertonen av att vilja framstå i god dager hörs alltid igenom hippheten. Man ska gärna fälla dryga kommentarer om nyhetshändelser och/eller personer som är i hetluften.

Själv fäller jag mest dryga kommentarer om mig själv. Alla andra skriver ju redan om nyheter osv. Det enda jag egentligen har att komma med är mig själv. Så det gör jag. Det har blivit devisen jag twittrar efter. Det alla andra skriver om behöver inte jag kommentera. Ungefär. Sedan kan man ju debattera hur många som egentligen bryr sig om mig och mitt liv när man kan läsa skojiga kommentarer på aktuella händelser. (Just nu: 423. Hisnande många.)

Hur som helst är jag väldigt mycket på Twitter. Både mer som jag vill vara och som jag inte vill vara. Mycket mer av allt. Medan jag planerar inför ett blogginlägg kan jag skriva tweets utan någon som helst tanke bakom. Ibland blir det bra, ibland blir det bajs. Man kan jämföra bloggen med att ta en tablett och Twitter med en spruta. Twitter: tankar rakt ut i interwebzomloppet.

Om det är bra eller inte kan ju diskuteras. Men jag tänker inte göra det.

Jag vaknar av att drömmen jag drömmer ger mig för mycket ångest. Jag äter 7-Elevengodis till frukost och bränner tungan på teet. Jag har tusen saker att göra. Jag mår som att jag inte kommer fixa att gå utanför dörren.

Hur ska jag någonsin klara av något när jag mår såhär? Det är överdrivet jobbigt att leva på detta sätt. Lite löjligt nästan.

Jaha ja. Detta ville du ju inte veta. Men som man säger på Twitter: VARSÅGOD FÖR INFO!

Jag vaknar av att drömmen jag drömmer ger mig för mycket ångest. Jag äter 7-Elevengodis till frukost och bränner tungan på teet. Jag har tusen saker att göra. Jag mår som att jag inte kommer fixa att gå utanför dörren.

Hur ska jag någonsin klara av något när jag mår såhär? Det är överdrivet jobbigt att leva på detta sätt. Lite löjligt nästan.

Jaha ja. Detta ville du ju inte veta. Men som man säger på Twitter: VARSÅGOD FÖR INFO!

Jag förstår er sorg när jag bloggar så sporadiskt och dessutom halvfärdiga inlägg. Förlåt för detta! Idag har jag en lista att bjuda på. Nämligen vad jag vill döpa band till! Genre: bandnamn.

Östersundspop: Färdbevis.
Hardcore: Ortografisk Oreda.
Synthpop: Gay Indescretions.
Twee: Gullig.
Gitarrdepp: Apathetic Eyes.
Twee: Noisy Fit of Merriment.

Vem startar dessa band med mig? Först till kvarn får sjunga. Kirsi ska spela trummor och jag ska vara snygg.