Feber i ögonen.

Jag var och såg Bright Eyes i Stockholm. Det var slipprigt i snömodden och jag höll på att leda mig själv och andra vilse. Precis i tid kom vi. Alla andra där var smala och hippa och hade rutiga skjortor och stora glasögon. Conor Oberst var inte så dryg som jag trodde att han skulle, och de spelade We Are Nowhere And It's Now. Jag grät men inga tårar kom eftersom jag hade vätskebrist. Väldigt graciöst. Sådan är man. Jag och det vackra popfolket.

Bäst var den ensamma trumpeten. På Lua och Lover I Don't Have To Love. Då sprängdes mitt sentimentala hjärta lite. Så mycket för att vara känslokall. Och den som skrek "I love you Mike Mogis!!!" Den personen är min idol. Passionen där. Hur ovärderlig är inte den? 

Nu är det några dagar senare och jag sitter och väntar på att min ångestdämpande tablett ska verka. Emofaktorn i detta. Hög. Trots att jag oftast inte är ledsen utan ganska glad. Det finns mycket fint även de dagar man inte är i samma rum som drömligg (läs: Conor Oberst). Kurslitteratur, nya poplåtar, tedrickande, vänner och Twitterskvaller. Livet.

This is for lovers running away.

Kommentarer
Postat av: Henrik P

Bra inlägg. Bra skrivet. Bra ämnen.

2011-02-21 @ 02:33:52
URL: http://www.hpmedia.se/shop

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0