drickerte

på den plats i mig

där du fanns

finns det nu plats för astronomiska mängder

pingvin

 

(och med ping-vin menar jag bag-in-box-vin)

Om jag skulle skriva "han har åkt ifrån mig" så skulle ni knappast känna ordens tyngd. En anonym "han" är så intetsägande att det gränsar till Ikea-estetik. Men om jag säger att Han är allt jag inte visste att jag kunde hoppas på, att Han trängt rädslan ur min kropp och gjort plats för kärlek mer värd än allt annat, och att Han får mig att må bättre än jag gjort på, ja, evigheter. Att Han faktiskt bokstavligt talat är mitt lyckopiller. Då kanske ni förstår vad meningen "han har åkt ifrån mig" faktiskt betyder när den kommer från min sida av tangentbordet.

I helgen var vi på Liseberg, han och jag. Vi åkte en berg-och-delbana jag aldrig i hela mitt liv skulle ha vågat åka ensam. Eller med någon annan, för den delen. Men som jag sa: rädslan trängs ut av kärleken.

Jag har varit så fruktansvärt rädd i mitt liv. Jag är fortfarande rädd för mycket. Telefonfobin lever och frodas, jag oroar mig ständigt för vinterkräksjukor och all trendiga virus som kommer och går, och ängslan över att inte räcka till i mina prestationer ska vi inte tala om. Men jag är inte längre rädd för att binda mig, jag är inte rädd för att göra framtiden till en gemensam sak med en annan person, jag är fan inte ens rädd för hur löjligt kär jag är.

Han var i Göteborg en vecka och sedan åkte han ifrån mig. Men igår kväll åkte jag efter. Jag kunde, och såg då inga som helst skäl att låta bli.

Det finns så mycket annat jag skulle kunna skriva om. Jag har massor på hjärtat som inte är kolesterol eller detta sentimentala pekoral. Men mina kvasiintellektuella analyser av litteratur eller åsikter om popmusik är inget nytt. Den här känslan, däremot, är helt ny, och därmed mest intressant för mig enligt någon slags kvällstidningslogik om nyhetsvärde. Jag vänjer mig fortfarande vid den. Att skriva den, i dagboken, i dagboksdokumentet på USB-minnet, i begränsad mån på Twitter, och här, är en del i bearbetningsprocessen. Hur förstår man sig själv om man inte skriver? Folk gör det, har jag hört, så uppenbarligen är det möjligt, men jag har aldrig jobbat så.

Därför blir många ord som kommer från den här lyckliga tjejen betingade av dena uppfyllande känsla av kärlek. Hoppas att det är okej.

Att regnet smattrar mot rutan kan upplevas som ett slitet uttryck, men just nu är det faktiskt en realitet. Precis som min kissnödighet och alltings förgänglighet är det.

Vissa dagar känns saker och ting lite besvärliga, men då tänker jag på han som jag är kär i och så känns det lättare. Så klyschigt och töntigt, men ack så sant, att man mår bra av att vara kär. Jag älskar varje minut av det. Skulle inte byta bort den känslan mot något i hela världen. Kan inte komma på någonting som ens går att jämföra med det, faktiskt.

I veckan började jag skolan för höstterminen. Grundkursen i Litteraturvetenskap (som hittills känns vansinnigt rolig, men himmel vad mycket läsning det blir). I fredags hade jag min första lektion. Nämnda lektion avslutades med en gruppdiskussion om det vi skulle ha läst. Saken var den att vi hade haft introduktion, med gruppinledning och så vidare, bara dagen innan, så alla hade inte hunnit läsa allt.

I gruppen jag hamnade i var vi fyra som förde en diskussion. Två andra gjorde enstaka inlägg. Fyra satt tysta och tittade på sina böcker. De fyra som pratade och tog plats var jag, som hade hunnit läsa allt, och tre killar, varav ingen hade läst det vi skulle prata om.

Det här är inte direkt en engångsföreteelse. Jag har varit med om det allt för många gånger, och det gör mig så sur. Vissa killar, inte alla, känner tydligen att det är deras sak, rättighet, uppgift, eller gud vet vad, att ta plats trots att de egentligen inte har något av substans att tillföra diskussionen. Vissa tjejer, inte alla, känner tydligen att de inte vågar, kan, vill, eller gud vet vad, ta plats trots att de kanske har något att säga.

Mer än en gång har det hänt mig att jag gjort ett inlägg i en diskussion, varpå en kille upprepar samma ord med lite ändrade formuleringar och håvar in medhåll och cred. Vad. I. Helvete.

Du kan säga att vi är jämställda, men denna realitet tyder på något helt annat. Om några killar kunde lära sig att ta mindre plats och några tjejer att ta mer plats vore det ju helt fantastiskt.

(Bara som en parentes: det tar mig lite mod ibland för att våga prata, för jag är rädd och blyg i sociala sammanhang pga blev mobbad som kid osv, men jag gör det ändå. När jag är påläst, vill säga! Det fascinerar mig hur man kan vara så säker på att man kan ta upp andras tid med meningslöst blaj och fucking floskler. I synnerhet i ett forum man befinner sig i för att förkovra sig inom någonting, i detta fall litteratur då.)

Varför har tjejer så tunna röster?
Varför har tjejer så svårt att höras?

VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER!!!!!!!!