Follow me, everything is alright.
För att hålla isär saker kommer jag under min USA-vistelse blogga på annan adress de kommande tre månaderna. Snälla, följ med mig till andra sidan Atlanten. Jag kan behöva sällskapet.
(Det är mest för att jag inte vill hänvisa mina föräldrar till den här bloggen. En privatlivsgrej.)
(Det är mest för att jag inte vill hänvisa mina föräldrar till den här bloggen. En privatlivsgrej.)
Snow can wait, I forgot my mittens.
Vintern gör näsan snörvlig. När du ska dra upp snoret råkar du istället snorta en fluffig snöflinga, och börjar fnysa och hosta för glatta livet. Halka inte. Åtta dagar kvar.
We're trams, you and me.
Hittade en bild på internet på två sjukt snygga människor, var bara tvungen att dela med mig! Har ni någonsin sett något vackrare? Ursäkta, jag hörde inte? Nej, just det, för det finns inte.
P.S. Jag har lånat den här bilden av Christian. Notera gärna att vi har samma fotomin på bilden. Fucking posers. D.S.
Om saknad.
Jag är i Stockholm. Det är inte som det brukar vara.
Jag åker inte röda linjen mot Fruängen, och om jag gör det kliver jag inte av i Midsommarkransen. Jag åker rulltrappa men får inget rulltrappehångel. Jag sover ensam och äter ensam och hör inte honom sjunga.
Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta ibland.
I dag är det bara tretton dagar kvar.
Jag åker inte röda linjen mot Fruängen, och om jag gör det kliver jag inte av i Midsommarkransen. Jag åker rulltrappa men får inget rulltrappehångel. Jag sover ensam och äter ensam och hör inte honom sjunga.
Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta ibland.
I dag är det bara tretton dagar kvar.
Man bör uppdatera sin självbild minst lika ofta som man uppdaterar iTunes.
Jag läser och skriver. Min distanskurs, den jag läser för att kunna åka till USA och leva på CSN, har börjat och är vad man kunde förvänta sig. De flesta som läser den är antingen som jag, ungdomar med författardrömmar på vift i världen, eller så läser de den för att väcka en slumrande skaparlusta till liv. Typ. Någon är hemmamamma, någon jobbar heltid, någon verkar var sjukskriven för psykisk sjukdom. En salig blanding människor varav alla är mer eller mindre som jag.
Ständigt dessa aha-upplevelser när man inser att man är vanlig. Förvirrande, när man alltid känner sig onormal, men icke desto mindre sant. Min första sådan var min första Håkan Hellström-konsert. Jag hade sett Lars Winnerbäck förut, så jag visste mycket väl att det fanns andra poppare, men när Håkan spelade på Liseberg 2006 insåg jag hur likadana alla var. På asfalten utanför satt Cheap Monday-jeans och prickiga kjolar, rökte, blåste såpbubblor och tuperade varandras hår med ärrade armar. Jag såg mig omkring och upptäckte att jag passade in perfekt. Jaha. Så fick jag uppdatera min självbild. Igen.
Eller när jag började gymnasiet och lärde känna andra som kämpat med ångest. Jag visste att jag inte var ensam, det är något de på BUP verkligen präntar in i en hårt, men jag visste inte att det var så vanligt. Sedan gick jag förvisso ett gymnasium som gav en ursäkt att lämna hemstaden och kanske på grund av det lockade till sig just de trasiga själar som hade något att lämna, men ändå. Att prata om en ångestattack och få höra "ja, exakt" i stället för "oj, jaha" var något helt nytt och underbart.
Det är tråkigt att inse att man inte är någon unik jävla snöflinga, utan snarare ett sandkorn på en strand, men det är viktigt. Man behöver likar att jämföra sig med. Hur ska man annars utveckla och förfina sig? Jag menar, jag kanske är bäst på att skriva i mitt kompisgäng, men där är jag också den enda som har ambitioner med det. Att jämföra sig med andra aspirerande författare kan bara vara nyttigt. Liksom det var enormt nyttigt att i gymnasiet ställa sin egen ångest bredvid andras och få nya perspektiv.
Men vad fan, jag hatar ändå klyschan jag uppenbarligen är. Hej, jag lever i en resväska och romantiserar alkohol och skriver ord som jag tror är fina när de egentligen inte säger ett dyft. Bah. Humbug.
Ständigt dessa aha-upplevelser när man inser att man är vanlig. Förvirrande, när man alltid känner sig onormal, men icke desto mindre sant. Min första sådan var min första Håkan Hellström-konsert. Jag hade sett Lars Winnerbäck förut, så jag visste mycket väl att det fanns andra poppare, men när Håkan spelade på Liseberg 2006 insåg jag hur likadana alla var. På asfalten utanför satt Cheap Monday-jeans och prickiga kjolar, rökte, blåste såpbubblor och tuperade varandras hår med ärrade armar. Jag såg mig omkring och upptäckte att jag passade in perfekt. Jaha. Så fick jag uppdatera min självbild. Igen.
Eller när jag började gymnasiet och lärde känna andra som kämpat med ångest. Jag visste att jag inte var ensam, det är något de på BUP verkligen präntar in i en hårt, men jag visste inte att det var så vanligt. Sedan gick jag förvisso ett gymnasium som gav en ursäkt att lämna hemstaden och kanske på grund av det lockade till sig just de trasiga själar som hade något att lämna, men ändå. Att prata om en ångestattack och få höra "ja, exakt" i stället för "oj, jaha" var något helt nytt och underbart.
Det är tråkigt att inse att man inte är någon unik jävla snöflinga, utan snarare ett sandkorn på en strand, men det är viktigt. Man behöver likar att jämföra sig med. Hur ska man annars utveckla och förfina sig? Jag menar, jag kanske är bäst på att skriva i mitt kompisgäng, men där är jag också den enda som har ambitioner med det. Att jämföra sig med andra aspirerande författare kan bara vara nyttigt. Liksom det var enormt nyttigt att i gymnasiet ställa sin egen ångest bredvid andras och få nya perspektiv.
Men vad fan, jag hatar ändå klyschan jag uppenbarligen är. Hej, jag lever i en resväska och romantiserar alkohol och skriver ord som jag tror är fina när de egentligen inte säger ett dyft. Bah. Humbug.
