Sånt som aldrig kommer sluta kännas.
Vissa låtar fastnar i en. Vissa känns det som att man redan hört tusentals gånger trots att det är första. Vissa blir soundtrack till avgörande ögonblick i livet.
Under många perioder i livet har jag sökt tröst och trygghet i musik. Därför har jag ett flertal låtar som varit med mig i svåra stunder, och som växt in i mig som en extra kroppsdel. För när hjärtat inte orkar slå fortsätter trummorna ändå.
Härom dagen fick jag infallet att samla dessa låtar till en lista. Jag gjorde så. Nu lyssnar jag på den, och känner mig trygg och tröstad. Och jag tänker på det här med att musik i grunden inte är något man har en åsikt om utan något man känner. Jag älskar att känna.
Det kan inte handla om vad som är coolt. Det finns ingenting med känslor som är creddigt. Däremot är det, för mig, det enda som betyder något. Om man inte känner kan man lika gärna vara död.
Därför är den här listan något av det bästa jag vet just nu.
Under många perioder i livet har jag sökt tröst och trygghet i musik. Därför har jag ett flertal låtar som varit med mig i svåra stunder, och som växt in i mig som en extra kroppsdel. För när hjärtat inte orkar slå fortsätter trummorna ändå.
Härom dagen fick jag infallet att samla dessa låtar till en lista. Jag gjorde så. Nu lyssnar jag på den, och känner mig trygg och tröstad. Och jag tänker på det här med att musik i grunden inte är något man har en åsikt om utan något man känner. Jag älskar att känna.
Det kan inte handla om vad som är coolt. Det finns ingenting med känslor som är creddigt. Däremot är det, för mig, det enda som betyder något. Om man inte känner kan man lika gärna vara död.
Därför är den här listan något av det bästa jag vet just nu.
Alone/lonely.
Jag är ensam. Eller, nej, jag är inte ensam, min mamma var här och åt lunch med mig i dag, jag är inte ensam, jag träffade vänner i går, jag är inte ensam, och i morgon ska jag faktiskt också träffa folk. Jag är inte ensam.
Men jag känner mig ensam.
Det är inte så konstigt. Det är livet. Man föds ensam och dör ensam. Förhoppningsvis har man sällskap längs delar av vägen, men inuti sig själv är man alltid ensam.
Jag antar att det beror på att jag håller på och flyttar och i och med det är lite orolig till sinnes. Eller så saknar jag bara Christian lite för mycket. Svårt att veta. Lätt att anta.
Men jag känner mig ensam.
Det är inte så konstigt. Det är livet. Man föds ensam och dör ensam. Förhoppningsvis har man sällskap längs delar av vägen, men inuti sig själv är man alltid ensam.
Jag antar att det beror på att jag håller på och flyttar och i och med det är lite orolig till sinnes. Eller så saknar jag bara Christian lite för mycket. Svårt att veta. Lätt att anta.
Home is wherever I'm with you/random sann men klyschig textrad.
Jag har flyttat tjugoen gånger, av vilka ungefär femton ägt rum när jag varit tillräckligt stor för att packa min egen bråte. Varje gång jag har packat ihop ovan nämnda bråte har jag konstaterat följande: jag har för mycket saker. Varje gång har jag försökt göra mig av med saker. Varje gång har jag ändå haft fler saker än gången innan.
Materiella ting. Jag hatälskar dem av hela mitt hjärta.
Materiella ting. Jag hatälskar dem av hela mitt hjärta.
Spellista: The art of getting by.
På nätterna när jag inte kan sova, då ser jag film. Det får tiden att gå tills man somnar in av ren utmattning.
Jag inledde det nya året med att radera alla gamla spellistor jag hade sparat på Spotify. Det var ett hundratal, jag lyssnade bara på en handfull av dem, och att de låg där gjorde att jag tappade lusten att göra nya. Rensningen känns lite som att ha rensat ett kylskåp på utgången mat. Plats för nytt, fräscht och aptitligt.
Härom natten såg jag en film som heter The art of getting by. Den handlar om en tonårskille och hans problem med skolan och kärleken. Inget nytt under solen, alltså, men den var mysig och inte så förutsägbar att det störde. Det som framför allt fångade mig var dock soundtracket. Jag kom osökt att tänka på Garden State och dess berömda soundtrack - även det är poppigt, fint och klockrent.
Jag gjorde en spellista med låtar från filmen. Ibland lyssnar jag på den och trivs.
Jag inledde det nya året med att radera alla gamla spellistor jag hade sparat på Spotify. Det var ett hundratal, jag lyssnade bara på en handfull av dem, och att de låg där gjorde att jag tappade lusten att göra nya. Rensningen känns lite som att ha rensat ett kylskåp på utgången mat. Plats för nytt, fräscht och aptitligt.
Härom natten såg jag en film som heter The art of getting by. Den handlar om en tonårskille och hans problem med skolan och kärleken. Inget nytt under solen, alltså, men den var mysig och inte så förutsägbar att det störde. Det som framför allt fångade mig var dock soundtracket. Jag kom osökt att tänka på Garden State och dess berömda soundtrack - även det är poppigt, fint och klockrent.
Jag gjorde en spellista med låtar från filmen. Ibland lyssnar jag på den och trivs.
Poesi, schmoesi.
Jag skrev ett blogginlägg om saknad, men jag publicerade det inte. Man vill ju inte verka svag.
Min tillvaro just nu går ut på att analysera litteratur inför en muntlig examination jag ska ha i morgon. Jag ska rikta in mig på lyrikens gränser - vad är poesi och vad är inte det? Jag har läst texter som kallats dikter och saknat "poesi" i dem, medan texter som inte har status som poesi upplevs som mer poetiska av mig.
Skillnaden mellan Pär Lagerkvists verk - som belönats med nobelpriset i litteratur - och Jocke Bergs texter är inte stor. Så varför har poplyrik inte poesistatus? Eller, man kanske snarare kan säga att poplyrik är poesi för massan.
Det intressanta med det är att poesi från början, under antiken, var något som sjöngs. Inte skrevs ned på svårmodiga pappersblad. Kanske kan man till och med säga att Håkan Hellström är mer poet i essensen än vad Tomas Tranströmer är? Poesi som den var i sin skapelse.
Så ungefär tänkte jag säga i morgon. Se om jag får godkänt. Jag fick godkänt på tentan där jag sa att man kan tolka Shakespeare i en av hans sonetter som att han inte gillar menssex. Med andra ord: allt är möjligt.
Min tillvaro just nu går ut på att analysera litteratur inför en muntlig examination jag ska ha i morgon. Jag ska rikta in mig på lyrikens gränser - vad är poesi och vad är inte det? Jag har läst texter som kallats dikter och saknat "poesi" i dem, medan texter som inte har status som poesi upplevs som mer poetiska av mig.
Skillnaden mellan Pär Lagerkvists verk - som belönats med nobelpriset i litteratur - och Jocke Bergs texter är inte stor. Så varför har poplyrik inte poesistatus? Eller, man kanske snarare kan säga att poplyrik är poesi för massan.
Det intressanta med det är att poesi från början, under antiken, var något som sjöngs. Inte skrevs ned på svårmodiga pappersblad. Kanske kan man till och med säga att Håkan Hellström är mer poet i essensen än vad Tomas Tranströmer är? Poesi som den var i sin skapelse.
Så ungefär tänkte jag säga i morgon. Se om jag får godkänt. Jag fick godkänt på tentan där jag sa att man kan tolka Shakespeare i en av hans sonetter som att han inte gillar menssex. Med andra ord: allt är möjligt.
Tyst nu.
Det finns mycket att säga, men inga ord. Det finns många ord, men ingenting att säga. Jag vet inte i vilken ände det börjar. Det är en onämnbar cirkel av diffusa känslor. Någonstans finns kanske insikten om vad det är och orden att beskriva det med. Men det är inte här. Inte nu.
