drickerte

Jag är i Stockholm. Det är inte som det brukar vara.

Jag åker inte röda linjen mot Fruängen, och om jag gör det kliver jag inte av i Midsommarkransen. Jag åker rulltrappa men får inget rulltrappehångel. Jag sover ensam och äter ensam och hör inte honom sjunga.

Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta ibland.

I dag är det bara tretton dagar kvar.

Jag är ensam. Eller, nej, jag är inte ensam, min mamma var här och åt lunch med mig i dag, jag är inte ensam, jag träffade vänner i går, jag är inte ensam, och i morgon ska jag faktiskt också träffa folk. Jag är inte ensam.

Men jag känner mig ensam.

Det är inte så konstigt. Det är livet. Man föds ensam och dör ensam. Förhoppningsvis har man sällskap längs delar av vägen, men inuti sig själv är man alltid ensam.

Jag antar att det beror på att jag håller på och flyttar och i och med det är lite orolig till sinnes. Eller så saknar jag bara Christian lite för mycket. Svårt att veta. Lätt att anta.

10 maj 2011

Att kunna tro på något fint.

Hela mitt liv har förhållanden varit något förgängligt, något krångligt, något som kommer emellan. En parentes. En kul period som man lämnar efter en stund.

Just nu, när allt känns fult, är det viktigare än någonsin att tro på det fina. Att hoppas på magi. Satsa det sista på mirakel.

Det är det som håller mig uppe nu. Hoppet om att livet är större och vackrare än såhär.

Jag har sporadiskt fört dagbok i ett Worddokument under nästan hela året. Tionde maj, efter att jag blivit helt förkrossad av en grusad förhoppning, skrev jag ovanstående. En månad senare var jag kär i han som jag fortfarande är kär i och jag kan bara konstatera att man kan hoppas på det fina.

Det måste finnas något fint, och det gör det.

Om jag skulle skriva "han har åkt ifrån mig" så skulle ni knappast känna ordens tyngd. En anonym "han" är så intetsägande att det gränsar till Ikea-estetik. Men om jag säger att Han är allt jag inte visste att jag kunde hoppas på, att Han trängt rädslan ur min kropp och gjort plats för kärlek mer värd än allt annat, och att Han får mig att må bättre än jag gjort på, ja, evigheter. Att Han faktiskt bokstavligt talat är mitt lyckopiller. Då kanske ni förstår vad meningen "han har åkt ifrån mig" faktiskt betyder när den kommer från min sida av tangentbordet.

I helgen var vi på Liseberg, han och jag. Vi åkte en berg-och-delbana jag aldrig i hela mitt liv skulle ha vågat åka ensam. Eller med någon annan, för den delen. Men som jag sa: rädslan trängs ut av kärleken.

Jag har varit så fruktansvärt rädd i mitt liv. Jag är fortfarande rädd för mycket. Telefonfobin lever och frodas, jag oroar mig ständigt för vinterkräksjukor och all trendiga virus som kommer och går, och ängslan över att inte räcka till i mina prestationer ska vi inte tala om. Men jag är inte längre rädd för att binda mig, jag är inte rädd för att göra framtiden till en gemensam sak med en annan person, jag är fan inte ens rädd för hur löjligt kär jag är.

Han var i Göteborg en vecka och sedan åkte han ifrån mig. Men igår kväll åkte jag efter. Jag kunde, och såg då inga som helst skäl att låta bli.

Det finns så mycket annat jag skulle kunna skriva om. Jag har massor på hjärtat som inte är kolesterol eller detta sentimentala pekoral. Men mina kvasiintellektuella analyser av litteratur eller åsikter om popmusik är inget nytt. Den här känslan, däremot, är helt ny, och därmed mest intressant för mig enligt någon slags kvällstidningslogik om nyhetsvärde. Jag vänjer mig fortfarande vid den. Att skriva den, i dagboken, i dagboksdokumentet på USB-minnet, i begränsad mån på Twitter, och här, är en del i bearbetningsprocessen. Hur förstår man sig själv om man inte skriver? Folk gör det, har jag hört, så uppenbarligen är det möjligt, men jag har aldrig jobbat så.

Därför blir många ord som kommer från den här lyckliga tjejen betingade av dena uppfyllande känsla av kärlek. Hoppas att det är okej.

Aldrig någonsin tycks jag vara utrustad med förutseende ögon. Livet tar mig alltid med överraskning; nu har det hänt igen. Stolt presenterar jag för er: jag är kär.

Vad i helvete?! Ja, jag vet, jag känner fortfarande lite så. Det var inte alls meningen! Jag tänkte ju bara hångla lite och sedan dra på morgonen utan att väcka honom. Men livet bara "HAH! Så lätt ska du inte komma undan!" och krasch pang bom så blev det fyrtio tusen miljarder fjärilar i magen.

Så långt allt väl. Sedan visade det ju sig att även han typ "gillade" mig. Ännu mer vad i helvete. Herrejävlagud.

Stolt presenterar jag för er: killen jag är kär i. Han heter Christian och har en förkärlek för Håkan Hellström och randiga tröjor. Han pluggar till journalist och skriver om musik. Han spelar gitarr och dansar till indiehits. Och, ja, han luktar gott och har världens bästa hud.

Jag mår alltså oförskämt bra just nu. Det här med LOVE gör underverk för serotoninnivåerna, uppenbarligen. Synd att man inte kan få förälskelse utskrivet på recept. Jag tror att det skulle göra underverk för depressionsstatistiken.

Puss och pop.

Kanske, eller nej

Är jag ditt svar?

Rätt, eller nej

Långsamt, smärtsamt

En fin som du

Kraschar.

Idag sade en vän "vad osäker du är på dina vänskaper", vilket fick mig att inse att ja, jag är faktiskt så jävla osäker på vad folk tycker om mig. Det här håller i sig i flera år innan jag till slut hajar att någon gillar mig. Jag är lite dum i huvudet på så sätt. MEN.

Det finns några människor som varit i mitt liv ett tag nu som jag känner mig trygg med. Det tar ett bra tag, och några prövningar, men jag har en handfull personer som jag litar på. Och hur tacksam jag är för det! Det känns helt sjukt att det finns fina människor som faktiskt står vid min sida och inte viker ens när jag är mitt sämsta.

Rubriken känner ni säkert igen från Marit Bergmans popdänga. Jag minns att jag och T stod längst fram på en konsert och kramade varandra och sjöng med i den låten och menade det. Egentligen känns det militära bildspråket inte helt hundra just nu, med tanke på hur världen beter sig, men låtens budskap gäller ändå de där få trygga människorna. Inte bara T (förlåt honey, men du vet att I wish I was a lesbian and that you were too). 

Alltså finns det hopp om relationer i detta liv. Det känns bra.

Ja, ibland är man ju dum i huvudet. Ibland misstänker jag att jag är det hela tiden. Men vad vet jag? Det är svårt det där med relationer.