Poesi, schmoesi.

Jag skrev ett blogginlägg om saknad, men jag publicerade det inte. Man vill ju inte verka svag.

Min tillvaro just nu går ut på att analysera litteratur inför en muntlig examination jag ska ha i morgon. Jag ska rikta in mig på lyrikens gränser - vad är poesi och vad är inte det? Jag har läst texter som kallats dikter och saknat "poesi" i dem, medan texter som inte har status som poesi upplevs som mer poetiska av mig.

Skillnaden mellan Pär Lagerkvists verk - som belönats med nobelpriset i litteratur - och Jocke Bergs texter är inte stor. Så varför har poplyrik inte poesistatus? Eller, man kanske snarare kan säga att poplyrik är poesi för massan.

Det intressanta med det är att poesi från början, under antiken, var något som sjöngs. Inte skrevs ned på svårmodiga pappersblad. Kanske kan man till och med säga att Håkan Hellström är mer poet i essensen än vad Tomas Tranströmer är? Poesi som den var i sin skapelse.

Så ungefär tänkte jag säga i morgon. Se om jag får godkänt. Jag fick godkänt på tentan där jag sa att man kan tolka Shakespeare i en av hans sonetter som att han inte gillar menssex. Med andra ord: allt är möjligt.

Sex and the City - boken vs serien.

Nu bara utgår jag från att du har sett tv-serien Sex and the City eller i alla fall har aning om vad den rör sig om, eftersom allt annat vore en bedrift. De allra flesta i vårt hörn av världen har mer eller mindre frivilligt fått ta del av denna serie.

Vad inte alla tänker på är att den baserar sig på en bok. Som den bokhora jag är tyckte jag att det kändes mycket intressant att läsa boken och jämföra den med serien. Vad är likt, vad är olikt, är stämningen den samma? Nu ska ni få höra.

Boken och serien har en mycket viktig sak gemensamt - att kategorisera människor och objektifiera män. Med andra ord, att göra tillvaron mer lätthanterlig och enkel att överblicka. Jag misstänker att det är objektifierandet av män som gjort att det talats om "Sex and the City-feminism". Att låta manligheten smaka på sin egen medicin, så att säga, kan ju verka gött, men är givetvis problematiskt eftersom det dels cementerar könsstereotyper och dels fortsätter ett dåligt mönster (dvs att objektifiera).

I Sex and the City-världen finns det inte individer, bara grupper/stereotyper. Det är så världen hanteras, och det är väl gott och väl, för så fungerar i princip all humor som sänds på tv. Men här börjar boken och serien skilja sig, och här börjar det också bli verkligt intressant.

I serien är kvinnorna väldigt kontrollerade, perfekta och glamourösa. Sval snygg härlig. Även när de försöker övetyga oss om att de känner sig fula tror vi dem aldrig. I boken, däremot, är Carrie en karaktär som dels inte har en så easy-peasy karriär som Carrie i serien, och dels inte är särskilt kontrollerad. Bokens Carrie får ha svettfläckar under armarna, röka på och grina på fyllan. Seriens Carrie får mest bara tråna efter puckot Mr Big.

Vad har jag då lärt mig av detta? Att litteratur rymmer mer skevhet? Att HBO är väldigt polerat? Att Candace Bushnell är en underskattad författare? Lite av allt det, ja.

Men kanske främst att det är roligare att läsa än att kolla på tv.

RSS 2.0