Follow me, everything is alright.

För att hålla isär saker kommer jag under min USA-vistelse blogga på annan adress de kommande tre månaderna. Snälla, följ med mig till andra sidan Atlanten. Jag kan behöva sällskapet.

(Det är mest för att jag inte vill hänvisa mina föräldrar till den här bloggen. En privatlivsgrej.)

Snow can wait, I forgot my mittens.

Vintern gör näsan snörvlig. När du ska dra upp snoret råkar du istället snorta en fluffig snöflinga, och börjar fnysa och hosta för glatta livet. Halka inte. Åtta dagar kvar.

We're trams, you and me.




Hittade en bild på internet på två sjukt snygga människor, var bara tvungen att dela med mig! Har ni någonsin sett något vackrare? Ursäkta, jag hörde inte? Nej, just det, för det finns inte.

P.S. Jag har lånat den här bilden av Christian. Notera gärna att vi har samma fotomin på bilden. Fucking posers. D.S.

Man bör uppdatera sin självbild minst lika ofta som man uppdaterar iTunes.

Jag läser och skriver. Min distanskurs, den jag läser för att kunna åka till USA och leva på CSN, har börjat och är vad man kunde förvänta sig. De flesta som läser den är antingen som jag, ungdomar med författardrömmar på vift i världen, eller så läser de den för att väcka en slumrande skaparlusta till liv. Typ. Någon är hemmamamma, någon jobbar heltid, någon verkar var sjukskriven för psykisk sjukdom. En salig blanding människor varav alla är mer eller mindre som jag.

Ständigt dessa aha-upplevelser när man inser att man är vanlig. Förvirrande, när man alltid känner sig onormal, men icke desto mindre sant. Min första sådan var min första Håkan Hellström-konsert. Jag hade sett Lars Winnerbäck förut, så jag visste mycket väl att det fanns andra poppare, men när Håkan spelade på Liseberg 2006 insåg jag hur likadana alla var. På asfalten utanför satt Cheap Monday-jeans och prickiga kjolar, rökte, blåste såpbubblor och tuperade varandras hår med ärrade armar. Jag såg mig omkring och upptäckte att jag passade in perfekt. Jaha. Så fick jag uppdatera min självbild. Igen.

Eller när jag började gymnasiet och lärde känna andra som kämpat med ångest. Jag visste att jag inte var ensam, det är något de på BUP verkligen präntar in i en hårt, men jag visste inte att det var så vanligt. Sedan gick jag förvisso ett gymnasium som gav en ursäkt att lämna hemstaden och kanske på grund av det lockade till sig just de trasiga själar som hade något att lämna, men ändå. Att prata om en ångestattack och få höra "ja, exakt" i stället för "oj, jaha" var något helt nytt och underbart.

Det är tråkigt att inse att man inte är någon unik jävla snöflinga, utan snarare ett sandkorn på en strand, men det är viktigt. Man behöver likar att jämföra sig med. Hur ska man annars utveckla och förfina sig? Jag menar, jag kanske är bäst på att skriva i mitt kompisgäng, men där är jag också den enda som har ambitioner med det. Att jämföra sig med andra aspirerande författare kan bara vara nyttigt. Liksom det var enormt nyttigt att i gymnasiet ställa sin egen ångest bredvid andras och få nya perspektiv.

Men vad fan, jag hatar ändå klyschan jag uppenbarligen är. Hej, jag lever i en resväska och romantiserar alkohol och skriver ord som jag tror är fina när de egentligen inte säger ett dyft. Bah. Humbug.

Home is wherever I'm with you/random sann men klyschig textrad.

Jag har flyttat tjugoen gånger, av vilka ungefär femton ägt rum när jag varit tillräckligt stor för att packa min egen bråte. Varje gång jag har packat ihop ovan nämnda bråte har jag konstaterat följande: jag har för mycket saker. Varje gång har jag försökt göra mig av med saker. Varje gång har jag ändå haft fler saker än gången innan.

Materiella ting. Jag hatälskar dem av hela mitt hjärta.

Tyst nu.

Det finns mycket att säga, men inga ord. Det finns många ord, men ingenting att säga. Jag vet inte i vilken ände det börjar. Det är en onämnbar cirkel av diffusa känslor. Någonstans finns kanske insikten om vad det är och orden att beskriva det med. Men det är inte här. Inte nu.

Okej.

Jag försöker vänja mig vid att vara ensam efter att inte ha varit det på några veckor. Det går bra, men det känns inte bra. Jag sover sämre och äter sämre och är inte riktigt lika glad.

Men livet är okej.

...

Jag har ingen dator och hinner aldrig skriva ordentligt och det tär på mig. Poesitramsandet har delvis avstannat. Jag skriver dagbok ibland, men får inte samma flyt när jag skriver för hand. Dagboken är bra när man akut måste skriva ned en viss tanke, men jag behöver en dator om jag ska kunna jobba med mina novellidéer och min bokidé och mina dikter.

Och nu vill min pojkvän ha tillbaka datorn för att se på 24, så nu måste jag sluta skriva här. Jaja. Antar att det är okej att dö utan att ha förverkligat sig själv och sån skit.

PK - påklädd, privatknullad eller... politiskt korrekt?

Mellanstadieretorik. Minns ni den? På min skola, Johan Orre-skolan i Gislaved, som såg ut som ett fängelse, komplett med igenmurade fönster och kass ventilation, var följande diss populär:

Personen som drygade sig frågade "är du PK?". Svarade man nej blev comebacken "va! Är du inte påklädd! HAHA!", och svarade man ja fick man svaret "va! Är du privatknullad! HAHA!". Klassisk dubbelbestraffning; man kunde inte göra rätt. Sjukt var dessutom att ingen någonsin ifrågasatte vad detta "privatknullad" egentligen var. Men det är klart, då hade man behövt säga "knulla".

Idag används PK emellertid oftast som förkortning för politiskt korrekt, och nästan utan undantag som någonting negativt. Säger man att någon är politiskt korrekt menar man att denna person inte vågar säga det den egentligen tycker utan bara följer samhällets övergripande strömningar. Det som folk vill höra.

Uttrycket betyder emellertid ursprungligen att med idéer, språkbruk och beteenden låta bli att exkludera, marginalisera eller förolämpa minoriteter. Låter detta dåligt? Låter det som något vi vill bespotta? Låter det verkligen som ett skällsord?

På andra sidan av myntet finner vi, givetvis, politiskt inkorrekt. Detta uttryck har jag ofta hört användas om komiker, i positiv bemärkelse. Man menar då att dessa politisk inkorrekta människor "vågar" gå emot gängse uppfattning om vad som är fint och bra. På mellanstadiet var detta att "våga" fuska på prov och skippa lektioner. Så drar man blickarna till sig. Med ett annat ord: effektsökeri.

Detta exemplifieras väl av den nyligen nedlagda, sverigedemokratiska, nyhetsbloggen Politisk Inkorrekt. Och just Sverigedemokraterna jobbar mycket med precis det. De säger sig vara de som "vågar" säga det "alla" tycker, och de undviker definitivt inte att exkludera, marginalisera eller förolämpa minoriteter.

Jag ska inte förneka att det finns problem med politisk korrekthet. Exempelvis när människor som företräder ickefeministisk politik kallar sig feminister för att locka väljare. Ungefär som i mellanstadiet när man hade stringtrosor eftersom alla andra hade det, oavsett vad man själv tyckte om saken. Det problemet handlar dock snarare om att människor säger sig företräda åsikter de inte har, än om att åsikten de säger sig ha är förkastlig.

Det stora problemet är snarare att hänsyn mot minoriteter stigmatiseras, vilket gör att exempelvis SD kan plocka poäng genom att vara "politisk inkorrekta". Oförtjänta poäng. För att inte tala om komiker som automatisk anses "roliga" bara för att de drar ett rasistiskt eller sexistiskt skämt. Åh, så vågat. Ja, rasism och sexism har förtryckt världen i urminnes tider, så skämt i den genren känns ju verkligen nyskapande...

Jag vill härmed rentvå begreppet politisk korrekt. Det står i grunden för något bra; det finns fina värderingar bakom. Jag vill också betona vikten av att mena det man säger och säga det man menar. Stop with the bullshit already! Allvarligt, har vi inte lämnat mellanstadiet ännu?

I never never want to go home, because I haven't got one.

Jag har levt i tjugoett år. Jag har flyttat ungefär tjuoen gånger (beroende på hur man räknar).

Det rimmar illa med att jag är en väldigt hemkär person. Jag älskar hemmet som koncept; mitt hem är min borg. Så varje gång jag kommer till en ny bostad försöker jag att - återigen - slå mig till ro. Ignorera tanken på den kommande flytten, den som alltid kommer, och känna mig trygg.

Oftast går det bra. Jag sorterar böckerna i mitt eget kaos i bokhyllan och köper grönsaksbuljong så att det alltid ska finnas hemma. I mitt hem. Där jag bor. Dit jag återvänder. Hemma.

För några dagar sedan flyttade jag igen. Eller, inte jag, snarare mina ägodelar. De står nu i en tvättstuga i en villa på Hisingen. Själva "jag", min person av kött och neuroser, flyttar först om någon vecka. För första gången i mitt liv är jag alltså hemlös. Om man nu kan kalla det det.

Jag är totalt utlämnad till människor goda vilja. Om ingen skulle vilja ta emot mig - släppa in mig i sitt hem - skulle jag inte ha någonstans att ta vägen. Jag har inte rätt att vara någonstans, egentligen.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Det är ju deprimerande.

Mina lådor bara väntar på att bli uppackade. Och sedan nedpackade igen. Och sedan uppackade. Jag vill inte tänka på nästa flytt, men det gör jag. Utmattad. Hur många flyttar ska man behöva orka?

Trygghet. Det är vad ett hem är för mig, och det är enda jag vill ha.

Och det enda jag aldrig får.

Men She & Him ska ju släppa en julskiva, det blir säkert jättefint. Också.

Det är fan ta mig julhelvete snart.

Årets Blossaglöggsmak (now there's a funny word for you) släpptes för över en månad sedan. Kaffe, kan jag upplysa om, är säsongens smaksättare. I morse (nåja, klockan halv tolv på förmiddagen) när jag läste DN räknade jag till sex (6!) sidor med reklam för olika julbord man förväntas boka in sig på. Det är för i helvete OKTOBER.

Jag inser att jag låter som en grinig gammal tant som hetsar om hur kommersialiserad julen har blivit och att dagens samhälle är så stressigt och yada yada YAWN. Det är emellertid inte det som sticker i mitt lilla öga. Om inte julen var ett kommersiellt jippo hade jag kanske aldrig ätit mig sockermätt på tysk chokladkalenderschoklad (now there's ANOTHER funny word for you), till exempel.

Däremot stressar den mig så inåt helvete. Julen är en familjehögtid. En tid då man är förvisad till hemmet. När man ska frottera sig med sina nära och kära. Därför blir det under julen smärtsamt tydligt vad man egentligen har för relation till sin familj. Min: trasig, ofullständig, awkward.

Jag har dock fina minnen från barndomens jular. När jag såg fram emot denna högtid - nästan som ett normalt barn - då jag fick baka klenäter med mormor och tillbringa tid med mamma och få presenter av pappa och all det där andra. Kontrasten mot hur jag känner idag är, well, smärtsam.

När jag var liten tyckte jag att det var sjukt obehagligt att "vissa" vuxna drack så mycket alkohol under julen. Nu har jag blivit äldre och tror mig förstå varför; salongsberusningen behövs för att stå ut.

...

Att regnet smattrar mot rutan kan upplevas som ett slitet uttryck, men just nu är det faktiskt en realitet. Precis som min kissnödighet och alltings förgänglighet är det.

Vissa dagar känns saker och ting lite besvärliga, men då tänker jag på han som jag är kär i och så känns det lättare. Så klyschigt och töntigt, men ack så sant, att man mår bra av att vara kär. Jag älskar varje minut av det. Skulle inte byta bort den känslan mot något i hela världen. Kan inte komma på någonting som ens går att jämföra med det, faktiskt.

Tja tja bloggen, idag har jag tänkt på könsmaktsordningen.

I veckan började jag skolan för höstterminen. Grundkursen i Litteraturvetenskap (som hittills känns vansinnigt rolig, men himmel vad mycket läsning det blir). I fredags hade jag min första lektion. Nämnda lektion avslutades med en gruppdiskussion om det vi skulle ha läst. Saken var den att vi hade haft introduktion, med gruppinledning och så vidare, bara dagen innan, så alla hade inte hunnit läsa allt.

I gruppen jag hamnade i var vi fyra som förde en diskussion. Två andra gjorde enstaka inlägg. Fyra satt tysta och tittade på sina böcker. De fyra som pratade och tog plats var jag, som hade hunnit läsa allt, och tre killar, varav ingen hade läst det vi skulle prata om.

Det här är inte direkt en engångsföreteelse. Jag har varit med om det allt för många gånger, och det gör mig så sur. Vissa killar, inte alla, känner tydligen att det är deras sak, rättighet, uppgift, eller gud vet vad, att ta plats trots att de egentligen inte har något av substans att tillföra diskussionen. Vissa tjejer, inte alla, känner tydligen att de inte vågar, kan, vill, eller gud vet vad, ta plats trots att de kanske har något att säga.

Mer än en gång har det hänt mig att jag gjort ett inlägg i en diskussion, varpå en kille upprepar samma ord med lite ändrade formuleringar och håvar in medhåll och cred. Vad. I. Helvete.

Du kan säga att vi är jämställda, men denna realitet tyder på något helt annat. Om några killar kunde lära sig att ta mindre plats och några tjejer att ta mer plats vore det ju helt fantastiskt.

(Bara som en parentes: det tar mig lite mod ibland för att våga prata, för jag är rädd och blyg i sociala sammanhang pga blev mobbad som kid osv, men jag gör det ändå. När jag är påläst, vill säga! Det fascinerar mig hur man kan vara så säker på att man kan ta upp andras tid med meningslöst blaj och fucking floskler. I synnerhet i ett forum man befinner sig i för att förkovra sig inom någonting, i detta fall litteratur då.)

Varför har tjejer så tunna röster?
Varför har tjejer så svårt att höras?

VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER!!!!!!!!

I didn't know you wrote such bloody awful poetry.

Sommarens sista festival är till ända, och därmed är hösten här. Eftersom jag fann två insektsbett på min kropp idag är jag dock tveksam till om sommaren verkligen är slut. Kanske är det en spännande höst/sommar-hybrid vi har att göra med?! How exciting.

Jag skriver mycket dagbok dessa dagar. Kanske är det för att jag börjat skriva i en fin svart anteckningsbok, eller så är det för att jag har fått för många followers på Twitter. Något är det. Jag har bara så många KÄNSLOR som behöver sättas på pränt. Väldigt ghey. Men utan känslor, varför ska man leva? Bara säger.

Sedan var det poesin. På sistone har jag funnit mig själv skrivandes dikter. Det här besvärar mig, eftersom amatörpoesi ofta är pinsamt dålig. Å andra sidan måste man börja någonstans och bla bla bla, men... Vill jag vara någon slags "poet"? Det ingår inte alls i min självbild! Jag är inte "sån"! Eller så är jag det. Känslor har jag ju i alla fall så att det räcker och blir över.

Höstterminen kommer att gå i följande tecken: pendlande och läsande, på grund av distansförhållande (får ångest bara av att skriva ordet, gosh) respektive litteraturvetenskap.

Livet är en fest. Ta-ta!

Livet? Ibland. Oftast inte, men just nu.

Det här har utvecklats till en festivalsommar. Jag körde Peace and Love, jag gjorde Hultsfred, och nästa vecka: Storsjöyran.

Hultsfred hade jag aldrig varit på förrän i år. Jag har aldrig varit på Yran heller. Men det här året är ju ett år för nya upplevelser, så det är ju bara för passande. Jag älskar att jag ska få visa Östersund för min kärlek. Jämtland är trots allt en av mina stora kärlekar i detta liv. En fundamental upplevelse.

Och jag skriver. Kanske inte optimalt bra, men jag gör det i alla fall. Av någon anledning tycker Festivalrykten.se at jag duger, så jag skriver recensioner där. Under Hultan floppade jag och skrev rysligt få recensioner. Tanken var två per dag, men jag råkade bli fantastiskt packad på fredagen och missade ALLT. Jag minns att vi blev bjudna på tequila. Sedan är det några svarta timmar tills jag vaknar upp i tältet och det är natt. Chrille fick en gnuggis på armen och jag hade sand i skorna. Det första berodde på en bög som raggade och det andra på att jag tydligen tog en liten promenad i sjön Hulingen. Don't ask me why.

Sammanfattning: Beach House var underbara. Suede var adekvata. Jag söp bort Crystal Castles. The Pains of Being Pure at Heart var lika bedårande som vanligt. Morrissey var rådyrkad. Det Vackra Livet var vackert. Tennis var hål-i-tänderna-söta. Langos är möjligtvis okej att äta, men Smålandsrullar kommer alltid att vara bäst. Öl är gott. Tequila är farligt. Man ska inte snåla på cola och köpa budgetmärken - det straffar sig. Stormkök är bra att ha.

Den här sommaren är ju helt uppåt väggarna fantastiskt galen.

Pop, hångel, öl, LIVET.

Midsommarnattsdrömmen och lite till.

Helt plötsligt ska jag åka till Peace and Love och vara funkis och se Säkert och Henrik Berggren. Hångla och dansa till Håkan. Knulla i tält. Dricka varm öl. Skriva ord som hål i handen. Allt det där.

Efter det kommer jag tillbaka till Göteborg med min man i släptåg. Vi ska göra staden lite vackrare och mitt rum lite svettigare. Det är åtminstone min plan.

Igår var det midsommarafton. Vi var i skärgården, blev fulla och pratade om livet. Jag misstänker att jag inte gjorde ett vidare bra intryck på Christians vänner, för jag stängde in mig i mig själv och ville bara vara med honom. Tjejen som lade beslag på deras polare, med andra ord. Ganska OSOFT som man säger här i Stockholmy. Annat är det när någonting är GÖTT.

När Don't stop believin' började gå på repeat gick vi och lade oss. Jag drömde om Christian (utrymme att kräkas sockervadd på grund av gulligt). Dock drömde jag även om en hop Twitterbögar, så det var inte så hemskt romantiskt. Jag överlevde.

Nu lyssnar jag på Pulp i nästan inga kläder och undrar vad jag gjort för att förtjäna dessa fina dagar. För jag har verkligen ingen förståelse för det. Om ni har teorier nås jag på drickerte@gmail.com.

Puss och pop.

Stort och vackert.

Jag är så rädd för livet att jag är rädd för att dö. Makes sense? Nej, det gör det fan inte. Ingenting gör.

Om du har en Atarax över, bjuder du? Jag behöver komma ner, för jag har blivit uppsnärjd och det skrämmer skiten ur mig.

Jag försöker få ur mig texter. Jag har inte verktyg till något annat, inte lust heller.

Herrejävlagud. Livet.

Ibland. Oftast inte. Men kanske i morgon.

Hur går det med din odyssé? När kommer du hem egentligen?

Hej.

Jag är ute på vift. På impuls for jag till Malmö för två veckor sedan och än känner jag inte det minsta behov att åka hem till Göteborg. Jag har besökt Malmö, Stockholm, Eskilstuna och nu är jag i Lund. I morgon åker jag till Stockholm igen. Att hålla sig i rörelse är märkligt terapeutiskt. På något sätt har jag gjort det omöjliga - åkt ifrån ångesten. Av dessa fjorton dagar har jag haft ångestkänningar kanske fyra, och det har aldrig blivit panikartat. Bara en lätt skakning inombords. En darrning från hjärtat till handen. Så mådde jag mer eller mindre konstant hemma. Varje dag. 

Jag reser. Tåg, buss. För mycket luftkonditionering och för lite. Sova på soffor och golv. Se nya saker. Träffa nya människor. Vara på semester. Jag flyr och jag gör det med flit. Jag är den mest hemsjuka människa jag vet, ändå har jag inte längtat hem än. Jag behöver det här.

Det känns snarare som att jag reser till mig själv än från mig själv. Visst, jag flyr från ångest och depression, men att bli kvitt det är ett sätt att hitta vem jag skulle kunna vara utan det. Någon sorts sökande efter andra alternativ. Ut med det gamla och in med det nya. Ångest känns så himla himla gjort. Jag måste finna hur det här livet ska bli ett bra. Det enda jag vill är att skriva. För att kunna skriva måste man leva. Så jag lever, upplever, överlever.

Ja, jag är medveten om hur dramatisk jag låter nu. Är väl i en period då jag behöver ta mig själv på alldeles för stort allvar. Säkerligen är det nämnda "litterära ambitioner" som spökar. Jag lovar att jag skrattar åt mig själv hela tiden också. Hur skulle jag kunna göra annat när detta liv är så dråpligt, ibland till och med farsartat? Man har väl HUMOR.

Puss och pop.

Glaskupan

I Glaskupan beskriver Sylvia Plath sin psykiska ohälsa som att det fanns en glaskupa mellan henne och världen. Overklighetskänslan. Jag kan känna att det är ganska bra om den där glaskupan finns runt en. Så går man lite mindre sönder när världen är hemsk. Vilket den ju allt som oftast är.

Sensmoral: allt har ett syfte. Även att känna sig som en zombie, uppenbarligen. Livet, alltså. Vojne.

Livet?! Ibland? Oftast inte!

Maybe you would have been something I'd be good at.

Jaha. Tiden går och jag blir aldrig en bättre människa. Jag tror att jag försöker, men vad vet jag?

Just ingenting.

Det är april nu, och jag har fyllt år. Grattis.

Och jag börjar undra om det här var saken att göra.

Tidigare inlägg
RSS 2.0