drickerte

Vissa låtar fastnar i en. Vissa känns det som att man redan hört tusentals gånger trots att det är första. Vissa blir soundtrack till avgörande ögonblick i livet.

Under många perioder i livet har jag sökt tröst och trygghet i musik. Därför har jag ett flertal låtar som varit med mig i svåra stunder, och som växt in i mig som en extra kroppsdel. För när hjärtat inte orkar slå fortsätter trummorna ändå.

Härom dagen fick jag infallet att samla dessa låtar till en lista. Jag gjorde så. Nu lyssnar jag på den, och känner mig trygg och tröstad. Och jag tänker på det här med att musik i grunden inte är något man har en åsikt om utan något man känner. Jag älskar att känna.

Det kan inte handla om vad som är coolt. Det finns ingenting med känslor som är creddigt. Däremot är det, för mig, det enda som betyder något. Om man inte känner kan man lika gärna vara död.

Därför är den här listan något av det bästa jag vet just nu.

På nätterna när jag inte kan sova, då ser jag film. Det får tiden att gå tills man somnar in av ren utmattning.

Jag inledde det nya året med att radera alla gamla spellistor jag hade sparat på Spotify. Det var ett hundratal, jag lyssnade bara på en handfull av dem, och att de låg där gjorde att jag tappade lusten att göra nya. Rensningen känns lite som att ha rensat ett kylskåp på utgången mat. Plats för nytt, fräscht och aptitligt.

Härom natten såg jag en film som heter The art of getting by. Den handlar om en tonårskille och hans problem med skolan och kärleken. Inget nytt under solen, alltså, men den var mysig och inte så förutsägbar att det störde. Det som framför allt fångade mig var dock soundtracket. Jag kom osökt att tänka på Garden State och dess berömda soundtrack - även det är poppigt, fint och klockrent.

Jag gjorde en spellista med låtar från filmen. Ibland lyssnar jag på den och trivs.

Jag minns när Alanis Morissette hade släppt Jagged Little Pill och jag och min vän Josefin lyssnade på den på kassett. Det här var ungefär 95-96 och jag var alltså fem-sex år. Vi ville bara höra Ironic, som var låt nummer tio. Därför tillbringade vi betydligt mycket mer tid med att spola fram och tillbaka på bandet än lyssnandes på det. Att hitta rätt låt på ett kassettband är en svår konst som jag allvarligt betvivlar att någon någonsin har behärskat. Vi fick kämpa hårt för varje uppspelning.

Men när vi väl fick lyssna på Ironic. Jävlar vad vi njöt då.

Alltså, i dessa dagar lyssnar hipsters tydligen på post-dubstep. Det som skiljer post-dubstep från dubstep är att den går 10 beats per minute långsammare. Ja, på sanning. Det är inte utan att man blir lite full i fniss.

Genrenamnet förbryllar mig. Jag upplever inte att dubstep och post-dubstep har samma förhållande till varandra som rock och post-rock. Post-rock är ändå väldigt annorlunda mot traditionell rock, medan dubstepen och dess post-motsvarighet är intill förväxling lika. Post-dubstepen känns snarare som ett försök att vara så specifik som det bara går för högsta möjliga unikhet.

Att genrer får subgenrer är givetvis ingenting jag tycker är dåligt. Musikalisk mångfald for the win! Det jag vänder mig emot med det här är snarare den missvisande namngivningen, samt att den skett redan under genrens skapande. Post-dubstep föddes enligt Wikipedia 2009 och kan således knappast anses vara en väl definierad och avgränsad genre.

Jag förstår er sorg när jag bloggar så sporadiskt och dessutom halvfärdiga inlägg. Förlåt för detta! Idag har jag en lista att bjuda på. Nämligen vad jag vill döpa band till! Genre: bandnamn.

Östersundspop: Färdbevis.
Hardcore: Ortografisk Oreda.
Synthpop: Gay Indescretions.
Twee: Gullig.
Gitarrdepp: Apathetic Eyes.
Twee: Noisy Fit of Merriment.

Vem startar dessa band med mig? Först till kvarn får sjunga. Kirsi ska spela trummor och jag ska vara snygg.

När man skriver om tweepop på engelska använder man mer ofta än sällan uttrycket "jangly guitars". Och även om jag vet exakt vad som menas med det finner jag det svårt att komma på en svensk översättning som känns adekvat. Det bästa jag kommit på hittills är "tingliga". Tingliga gitarrer. Om det ordet inte finns redan och betyder något helt annat, förstås.

Det här känns på riktigt som ett problem. Vad ska man säga? Svenska språket är rikt, att påstå annat är bara larvigt, så det är inte som att vi saknar förutsättningar att uttrycka det vi vill. Det finns säkert ett ord eller uttryck som beskriver det där gitarrsoundet helt klockrent. Om jag bara kunde hitta det skulle mitt liv bli mycket mer njutbart.

Jag har funnit lite poplycka. Ni vet The Magnetic Fields? Klart ni gör. På mästerverket 69 Love Songs finns en låt som heter Papa Was A Rodeo. En stillsam och bitter men svängig sång. Jag tycker att den här covern på den är fullkomligt underbar. Lite svalare, lite krispigare, lite sötare.

(Dock heter bandet något så idiotiskt som John Yoko. Hur i helvete ska man kunna google-researcha det?! Jag blir nästan upprörd.)

Jag var och såg Bright Eyes i Stockholm. Det var slipprigt i snömodden och jag höll på att leda mig själv och andra vilse. Precis i tid kom vi. Alla andra där var smala och hippa och hade rutiga skjortor och stora glasögon. Conor Oberst var inte så dryg som jag trodde att han skulle, och de spelade We Are Nowhere And It's Now. Jag grät men inga tårar kom eftersom jag hade vätskebrist. Väldigt graciöst. Sådan är man. Jag och det vackra popfolket.

Bäst var den ensamma trumpeten. På Lua och Lover I Don't Have To Love. Då sprängdes mitt sentimentala hjärta lite. Så mycket för att vara känslokall. Och den som skrek "I love you Mike Mogis!!!" Den personen är min idol. Passionen där. Hur ovärderlig är inte den? 

Nu är det några dagar senare och jag sitter och väntar på att min ångestdämpande tablett ska verka. Emofaktorn i detta. Hög. Trots att jag oftast inte är ledsen utan ganska glad. Det finns mycket fint även de dagar man inte är i samma rum som drömligg (läs: Conor Oberst). Kurslitteratur, nya poplåtar, tedrickande, vänner och Twitterskvaller. Livet.

This is for lovers running away.

Varje fredag sänder jag radio i en timme, som alla trogna fans vet. Programmet Pop. Ofta har vi teman som vi väljer låtar utifrån. Förra veckan var temat frukt och grönsaker. Där fanns ett digert material att hämta från, så jag satte ihop en hel lista med goa låtar på temat. For funsies.

Jag vet inte om man kan kalla mig opartisk eftersom jag är kär i Conor Oberst, men skit i det och lyssna på den här nya singeln i stället. Tycker att detta känns lovande inför The People's Key (släpps 15 februari). Ja, det tycker jag faktiskt. Lyssna på tempobytena! Värsta dampigt. Bittert men svängigt, precis som jag vill ha det. Och nej, inte bästa kvallan, jag vet, men: bättre tider väntar.

Att göra spellistor på olika teman är ett av mina bästa nöjen. Nu senast var temat veckans dagar, enkelt nog. På listan återfinns dels klassiker som Bangles' Manic Monday (som skrevs av Prince, för övrigt) och The Cures Friday I'm In Love (you'd think it gets old, but it really doesn't), dels andra låtar av blandad klassiskhet. Alla är dock finfina poplåtar, det kan ni lita på.