Det finns ord, och så finns det ord. Det här är ord.

Om jag skulle skriva "han har åkt ifrån mig" så skulle ni knappast känna ordens tyngd. En anonym "han" är så intetsägande att det gränsar till Ikea-estetik. Men om jag säger att Han är allt jag inte visste att jag kunde hoppas på, att Han trängt rädslan ur min kropp och gjort plats för kärlek mer värd än allt annat, och att Han får mig att må bättre än jag gjort på, ja, evigheter. Att Han faktiskt bokstavligt talat är mitt lyckopiller. Då kanske ni förstår vad meningen "han har åkt ifrån mig" faktiskt betyder när den kommer från min sida av tangentbordet.

I helgen var vi på Liseberg, han och jag. Vi åkte en berg-och-delbana jag aldrig i hela mitt liv skulle ha vågat åka ensam. Eller med någon annan, för den delen. Men som jag sa: rädslan trängs ut av kärleken.

Jag har varit så fruktansvärt rädd i mitt liv. Jag är fortfarande rädd för mycket. Telefonfobin lever och frodas, jag oroar mig ständigt för vinterkräksjukor och all trendiga virus som kommer och går, och ängslan över att inte räcka till i mina prestationer ska vi inte tala om. Men jag är inte längre rädd för att binda mig, jag är inte rädd för att göra framtiden till en gemensam sak med en annan person, jag är fan inte ens rädd för hur löjligt kär jag är.

Han var i Göteborg en vecka och sedan åkte han ifrån mig. Men igår kväll åkte jag efter. Jag kunde, och såg då inga som helst skäl att låta bli.

Det finns så mycket annat jag skulle kunna skriva om. Jag har massor på hjärtat som inte är kolesterol eller detta sentimentala pekoral. Men mina kvasiintellektuella analyser av litteratur eller åsikter om popmusik är inget nytt. Den här känslan, däremot, är helt ny, och därmed mest intressant för mig enligt någon slags kvällstidningslogik om nyhetsvärde. Jag vänjer mig fortfarande vid den. Att skriva den, i dagboken, i dagboksdokumentet på USB-minnet, i begränsad mån på Twitter, och här, är en del i bearbetningsprocessen. Hur förstår man sig själv om man inte skriver? Folk gör det, har jag hört, så uppenbarligen är det möjligt, men jag har aldrig jobbat så.

Därför blir många ord som kommer från den här lyckliga tjejen betingade av dena uppfyllande känsla av kärlek. Hoppas att det är okej.

Kommentarer
Postat av: Maria

Så fin du är! Puss, hjärtat. Njut och fodras och allt det däringa. En lycklig Anna gör en lycklig Maria.

2011-10-02 @ 13:36:48
Postat av: Linda-Marie

Jag grät nu.

2011-10-11 @ 15:29:27
URL: http://lindamariie.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0