I never never want to go home, because I haven't got one.
Jag har levt i tjugoett år. Jag har flyttat ungefär tjuoen gånger (beroende på hur man räknar).
Det rimmar illa med att jag är en väldigt hemkär person. Jag älskar hemmet som koncept; mitt hem är min borg. Så varje gång jag kommer till en ny bostad försöker jag att - återigen - slå mig till ro. Ignorera tanken på den kommande flytten, den som alltid kommer, och känna mig trygg.
Oftast går det bra. Jag sorterar böckerna i mitt eget kaos i bokhyllan och köper grönsaksbuljong så att det alltid ska finnas hemma. I mitt hem. Där jag bor. Dit jag återvänder. Hemma.
För några dagar sedan flyttade jag igen. Eller, inte jag, snarare mina ägodelar. De står nu i en tvättstuga i en villa på Hisingen. Själva "jag", min person av kött och neuroser, flyttar först om någon vecka. För första gången i mitt liv är jag alltså hemlös. Om man nu kan kalla det det.
Jag är totalt utlämnad till människor goda vilja. Om ingen skulle vilja ta emot mig - släppa in mig i sitt hem - skulle jag inte ha någonstans att ta vägen. Jag har inte rätt att vara någonstans, egentligen.
Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Det är ju deprimerande.
Mina lådor bara väntar på att bli uppackade. Och sedan nedpackade igen. Och sedan uppackade. Jag vill inte tänka på nästa flytt, men det gör jag. Utmattad. Hur många flyttar ska man behöva orka?
Trygghet. Det är vad ett hem är för mig, och det är enda jag vill ha.
Och det enda jag aldrig får.
Det rimmar illa med att jag är en väldigt hemkär person. Jag älskar hemmet som koncept; mitt hem är min borg. Så varje gång jag kommer till en ny bostad försöker jag att - återigen - slå mig till ro. Ignorera tanken på den kommande flytten, den som alltid kommer, och känna mig trygg.
Oftast går det bra. Jag sorterar böckerna i mitt eget kaos i bokhyllan och köper grönsaksbuljong så att det alltid ska finnas hemma. I mitt hem. Där jag bor. Dit jag återvänder. Hemma.
För några dagar sedan flyttade jag igen. Eller, inte jag, snarare mina ägodelar. De står nu i en tvättstuga i en villa på Hisingen. Själva "jag", min person av kött och neuroser, flyttar först om någon vecka. För första gången i mitt liv är jag alltså hemlös. Om man nu kan kalla det det.
Jag är totalt utlämnad till människor goda vilja. Om ingen skulle vilja ta emot mig - släppa in mig i sitt hem - skulle jag inte ha någonstans att ta vägen. Jag har inte rätt att vara någonstans, egentligen.
Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Det är ju deprimerande.
Mina lådor bara väntar på att bli uppackade. Och sedan nedpackade igen. Och sedan uppackade. Jag vill inte tänka på nästa flytt, men det gör jag. Utmattad. Hur många flyttar ska man behöva orka?
Trygghet. Det är vad ett hem är för mig, och det är enda jag vill ha.
Och det enda jag aldrig får.
Kommentarer
Postat av: Emil
I genomsnitt flyttar en svensk tio gånger under sitt liv. Du har alltså flyttat tillräckligt mycket för två hela livslängder, imponerande! Själv ligger jag på moderata fyra flyttar, måste bättra mig.
Postat av: Maria
Jag hoppas på din skull att du får något hem snart. Det är för jävligt att det ska vara så oerhört svårt att få tag på en bostad i Sverige. När jag bli stor ska jag bli diktator och se till så att alla mina vänner ha någonstans att bo. :)
Trackback
