Follow me, everything is alright.
För att hålla isär saker kommer jag under min USA-vistelse blogga på annan adress de kommande tre månaderna. Snälla, följ med mig till andra sidan Atlanten. Jag kan behöva sällskapet.
(Det är mest för att jag inte vill hänvisa mina föräldrar till den här bloggen. En privatlivsgrej.)
(Det är mest för att jag inte vill hänvisa mina föräldrar till den här bloggen. En privatlivsgrej.)
Snow can wait, I forgot my mittens.
Vintern gör näsan snörvlig. När du ska dra upp snoret råkar du istället snorta en fluffig snöflinga, och börjar fnysa och hosta för glatta livet. Halka inte. Åtta dagar kvar.
We're trams, you and me.
Hittade en bild på internet på två sjukt snygga människor, var bara tvungen att dela med mig! Har ni någonsin sett något vackrare? Ursäkta, jag hörde inte? Nej, just det, för det finns inte.
P.S. Jag har lånat den här bilden av Christian. Notera gärna att vi har samma fotomin på bilden. Fucking posers. D.S.
Om saknad.
Jag är i Stockholm. Det är inte som det brukar vara.
Jag åker inte röda linjen mot Fruängen, och om jag gör det kliver jag inte av i Midsommarkransen. Jag åker rulltrappa men får inget rulltrappehångel. Jag sover ensam och äter ensam och hör inte honom sjunga.
Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta ibland.
I dag är det bara tretton dagar kvar.
Jag åker inte röda linjen mot Fruängen, och om jag gör det kliver jag inte av i Midsommarkransen. Jag åker rulltrappa men får inget rulltrappehångel. Jag sover ensam och äter ensam och hör inte honom sjunga.
Jag saknar honom så mycket att jag börjar gråta ibland.
I dag är det bara tretton dagar kvar.
Man bör uppdatera sin självbild minst lika ofta som man uppdaterar iTunes.
Jag läser och skriver. Min distanskurs, den jag läser för att kunna åka till USA och leva på CSN, har börjat och är vad man kunde förvänta sig. De flesta som läser den är antingen som jag, ungdomar med författardrömmar på vift i världen, eller så läser de den för att väcka en slumrande skaparlusta till liv. Typ. Någon är hemmamamma, någon jobbar heltid, någon verkar var sjukskriven för psykisk sjukdom. En salig blanding människor varav alla är mer eller mindre som jag.
Ständigt dessa aha-upplevelser när man inser att man är vanlig. Förvirrande, när man alltid känner sig onormal, men icke desto mindre sant. Min första sådan var min första Håkan Hellström-konsert. Jag hade sett Lars Winnerbäck förut, så jag visste mycket väl att det fanns andra poppare, men när Håkan spelade på Liseberg 2006 insåg jag hur likadana alla var. På asfalten utanför satt Cheap Monday-jeans och prickiga kjolar, rökte, blåste såpbubblor och tuperade varandras hår med ärrade armar. Jag såg mig omkring och upptäckte att jag passade in perfekt. Jaha. Så fick jag uppdatera min självbild. Igen.
Eller när jag började gymnasiet och lärde känna andra som kämpat med ångest. Jag visste att jag inte var ensam, det är något de på BUP verkligen präntar in i en hårt, men jag visste inte att det var så vanligt. Sedan gick jag förvisso ett gymnasium som gav en ursäkt att lämna hemstaden och kanske på grund av det lockade till sig just de trasiga själar som hade något att lämna, men ändå. Att prata om en ångestattack och få höra "ja, exakt" i stället för "oj, jaha" var något helt nytt och underbart.
Det är tråkigt att inse att man inte är någon unik jävla snöflinga, utan snarare ett sandkorn på en strand, men det är viktigt. Man behöver likar att jämföra sig med. Hur ska man annars utveckla och förfina sig? Jag menar, jag kanske är bäst på att skriva i mitt kompisgäng, men där är jag också den enda som har ambitioner med det. Att jämföra sig med andra aspirerande författare kan bara vara nyttigt. Liksom det var enormt nyttigt att i gymnasiet ställa sin egen ångest bredvid andras och få nya perspektiv.
Men vad fan, jag hatar ändå klyschan jag uppenbarligen är. Hej, jag lever i en resväska och romantiserar alkohol och skriver ord som jag tror är fina när de egentligen inte säger ett dyft. Bah. Humbug.
Ständigt dessa aha-upplevelser när man inser att man är vanlig. Förvirrande, när man alltid känner sig onormal, men icke desto mindre sant. Min första sådan var min första Håkan Hellström-konsert. Jag hade sett Lars Winnerbäck förut, så jag visste mycket väl att det fanns andra poppare, men när Håkan spelade på Liseberg 2006 insåg jag hur likadana alla var. På asfalten utanför satt Cheap Monday-jeans och prickiga kjolar, rökte, blåste såpbubblor och tuperade varandras hår med ärrade armar. Jag såg mig omkring och upptäckte att jag passade in perfekt. Jaha. Så fick jag uppdatera min självbild. Igen.
Eller när jag började gymnasiet och lärde känna andra som kämpat med ångest. Jag visste att jag inte var ensam, det är något de på BUP verkligen präntar in i en hårt, men jag visste inte att det var så vanligt. Sedan gick jag förvisso ett gymnasium som gav en ursäkt att lämna hemstaden och kanske på grund av det lockade till sig just de trasiga själar som hade något att lämna, men ändå. Att prata om en ångestattack och få höra "ja, exakt" i stället för "oj, jaha" var något helt nytt och underbart.
Det är tråkigt att inse att man inte är någon unik jävla snöflinga, utan snarare ett sandkorn på en strand, men det är viktigt. Man behöver likar att jämföra sig med. Hur ska man annars utveckla och förfina sig? Jag menar, jag kanske är bäst på att skriva i mitt kompisgäng, men där är jag också den enda som har ambitioner med det. Att jämföra sig med andra aspirerande författare kan bara vara nyttigt. Liksom det var enormt nyttigt att i gymnasiet ställa sin egen ångest bredvid andras och få nya perspektiv.
Men vad fan, jag hatar ändå klyschan jag uppenbarligen är. Hej, jag lever i en resväska och romantiserar alkohol och skriver ord som jag tror är fina när de egentligen inte säger ett dyft. Bah. Humbug.
Sånt som aldrig kommer sluta kännas.
Vissa låtar fastnar i en. Vissa känns det som att man redan hört tusentals gånger trots att det är första. Vissa blir soundtrack till avgörande ögonblick i livet.
Under många perioder i livet har jag sökt tröst och trygghet i musik. Därför har jag ett flertal låtar som varit med mig i svåra stunder, och som växt in i mig som en extra kroppsdel. För när hjärtat inte orkar slå fortsätter trummorna ändå.
Härom dagen fick jag infallet att samla dessa låtar till en lista. Jag gjorde så. Nu lyssnar jag på den, och känner mig trygg och tröstad. Och jag tänker på det här med att musik i grunden inte är något man har en åsikt om utan något man känner. Jag älskar att känna.
Det kan inte handla om vad som är coolt. Det finns ingenting med känslor som är creddigt. Däremot är det, för mig, det enda som betyder något. Om man inte känner kan man lika gärna vara död.
Därför är den här listan något av det bästa jag vet just nu.
Under många perioder i livet har jag sökt tröst och trygghet i musik. Därför har jag ett flertal låtar som varit med mig i svåra stunder, och som växt in i mig som en extra kroppsdel. För när hjärtat inte orkar slå fortsätter trummorna ändå.
Härom dagen fick jag infallet att samla dessa låtar till en lista. Jag gjorde så. Nu lyssnar jag på den, och känner mig trygg och tröstad. Och jag tänker på det här med att musik i grunden inte är något man har en åsikt om utan något man känner. Jag älskar att känna.
Det kan inte handla om vad som är coolt. Det finns ingenting med känslor som är creddigt. Däremot är det, för mig, det enda som betyder något. Om man inte känner kan man lika gärna vara död.
Därför är den här listan något av det bästa jag vet just nu.
Alone/lonely.
Jag är ensam. Eller, nej, jag är inte ensam, min mamma var här och åt lunch med mig i dag, jag är inte ensam, jag träffade vänner i går, jag är inte ensam, och i morgon ska jag faktiskt också träffa folk. Jag är inte ensam.
Men jag känner mig ensam.
Det är inte så konstigt. Det är livet. Man föds ensam och dör ensam. Förhoppningsvis har man sällskap längs delar av vägen, men inuti sig själv är man alltid ensam.
Jag antar att det beror på att jag håller på och flyttar och i och med det är lite orolig till sinnes. Eller så saknar jag bara Christian lite för mycket. Svårt att veta. Lätt att anta.
Men jag känner mig ensam.
Det är inte så konstigt. Det är livet. Man föds ensam och dör ensam. Förhoppningsvis har man sällskap längs delar av vägen, men inuti sig själv är man alltid ensam.
Jag antar att det beror på att jag håller på och flyttar och i och med det är lite orolig till sinnes. Eller så saknar jag bara Christian lite för mycket. Svårt att veta. Lätt att anta.
Home is wherever I'm with you/random sann men klyschig textrad.
Jag har flyttat tjugoen gånger, av vilka ungefär femton ägt rum när jag varit tillräckligt stor för att packa min egen bråte. Varje gång jag har packat ihop ovan nämnda bråte har jag konstaterat följande: jag har för mycket saker. Varje gång har jag försökt göra mig av med saker. Varje gång har jag ändå haft fler saker än gången innan.
Materiella ting. Jag hatälskar dem av hela mitt hjärta.
Materiella ting. Jag hatälskar dem av hela mitt hjärta.
Spellista: The art of getting by.
På nätterna när jag inte kan sova, då ser jag film. Det får tiden att gå tills man somnar in av ren utmattning.
Jag inledde det nya året med att radera alla gamla spellistor jag hade sparat på Spotify. Det var ett hundratal, jag lyssnade bara på en handfull av dem, och att de låg där gjorde att jag tappade lusten att göra nya. Rensningen känns lite som att ha rensat ett kylskåp på utgången mat. Plats för nytt, fräscht och aptitligt.
Härom natten såg jag en film som heter The art of getting by. Den handlar om en tonårskille och hans problem med skolan och kärleken. Inget nytt under solen, alltså, men den var mysig och inte så förutsägbar att det störde. Det som framför allt fångade mig var dock soundtracket. Jag kom osökt att tänka på Garden State och dess berömda soundtrack - även det är poppigt, fint och klockrent.
Jag gjorde en spellista med låtar från filmen. Ibland lyssnar jag på den och trivs.
Jag inledde det nya året med att radera alla gamla spellistor jag hade sparat på Spotify. Det var ett hundratal, jag lyssnade bara på en handfull av dem, och att de låg där gjorde att jag tappade lusten att göra nya. Rensningen känns lite som att ha rensat ett kylskåp på utgången mat. Plats för nytt, fräscht och aptitligt.
Härom natten såg jag en film som heter The art of getting by. Den handlar om en tonårskille och hans problem med skolan och kärleken. Inget nytt under solen, alltså, men den var mysig och inte så förutsägbar att det störde. Det som framför allt fångade mig var dock soundtracket. Jag kom osökt att tänka på Garden State och dess berömda soundtrack - även det är poppigt, fint och klockrent.
Jag gjorde en spellista med låtar från filmen. Ibland lyssnar jag på den och trivs.
Poesi, schmoesi.
Jag skrev ett blogginlägg om saknad, men jag publicerade det inte. Man vill ju inte verka svag.
Min tillvaro just nu går ut på att analysera litteratur inför en muntlig examination jag ska ha i morgon. Jag ska rikta in mig på lyrikens gränser - vad är poesi och vad är inte det? Jag har läst texter som kallats dikter och saknat "poesi" i dem, medan texter som inte har status som poesi upplevs som mer poetiska av mig.
Skillnaden mellan Pär Lagerkvists verk - som belönats med nobelpriset i litteratur - och Jocke Bergs texter är inte stor. Så varför har poplyrik inte poesistatus? Eller, man kanske snarare kan säga att poplyrik är poesi för massan.
Det intressanta med det är att poesi från början, under antiken, var något som sjöngs. Inte skrevs ned på svårmodiga pappersblad. Kanske kan man till och med säga att Håkan Hellström är mer poet i essensen än vad Tomas Tranströmer är? Poesi som den var i sin skapelse.
Så ungefär tänkte jag säga i morgon. Se om jag får godkänt. Jag fick godkänt på tentan där jag sa att man kan tolka Shakespeare i en av hans sonetter som att han inte gillar menssex. Med andra ord: allt är möjligt.
Min tillvaro just nu går ut på att analysera litteratur inför en muntlig examination jag ska ha i morgon. Jag ska rikta in mig på lyrikens gränser - vad är poesi och vad är inte det? Jag har läst texter som kallats dikter och saknat "poesi" i dem, medan texter som inte har status som poesi upplevs som mer poetiska av mig.
Skillnaden mellan Pär Lagerkvists verk - som belönats med nobelpriset i litteratur - och Jocke Bergs texter är inte stor. Så varför har poplyrik inte poesistatus? Eller, man kanske snarare kan säga att poplyrik är poesi för massan.
Det intressanta med det är att poesi från början, under antiken, var något som sjöngs. Inte skrevs ned på svårmodiga pappersblad. Kanske kan man till och med säga att Håkan Hellström är mer poet i essensen än vad Tomas Tranströmer är? Poesi som den var i sin skapelse.
Så ungefär tänkte jag säga i morgon. Se om jag får godkänt. Jag fick godkänt på tentan där jag sa att man kan tolka Shakespeare i en av hans sonetter som att han inte gillar menssex. Med andra ord: allt är möjligt.
Tyst nu.
Det finns mycket att säga, men inga ord. Det finns många ord, men ingenting att säga. Jag vet inte i vilken ände det börjar. Det är en onämnbar cirkel av diffusa känslor. Någonstans finns kanske insikten om vad det är och orden att beskriva det med. Men det är inte här. Inte nu.
Okej.
Jag försöker vänja mig vid att vara ensam efter att inte ha varit det på några veckor. Det går bra, men det känns inte bra. Jag sover sämre och äter sämre och är inte riktigt lika glad.
Men livet är okej.
Men livet är okej.
Ur dagboken, 10 maj 2011.
10 maj 2011
Att kunna tro på något fint.
Hela mitt liv har förhållanden varit något förgängligt, något krångligt, något som kommer emellan. En parentes. En kul period som man lämnar efter en stund.
Just nu, när allt känns fult, är det viktigare än någonsin att tro på det fina. Att hoppas på magi. Satsa det sista på mirakel.
Det är det som håller mig uppe nu. Hoppet om att livet är större och vackrare än såhär.
Jag har sporadiskt fört dagbok i ett Worddokument under nästan hela året. Tionde maj, efter att jag blivit helt förkrossad av en grusad förhoppning, skrev jag ovanstående. En månad senare var jag kär i han som jag fortfarande är kär i och jag kan bara konstatera att man kan hoppas på det fina.
Det måste finnas något fint, och det gör det.
En "dikt", varsågoda, gapa och svälj trevlig helg.
Vad vet du om tomhet när du är full hela tiden?
Öl
Mat
Tomma ord
Öl, igen
Ingenting smakar så gott som det känns att vara smal
Ingenting smalnar som ens känslor när det inte är gott
Fyll mina hål
Uppfyll mina önskningar
Ge mig en fylla
att fylla min tid med
Fyll mig, fyll mig, FYLL MIG
Det som inte syns finns inte
(Mina hål?)
Ingenting känns så smalt som att vara god.
Öl
Mat
Tomma ord
Öl, igen
Ingenting smakar så gott som det känns att vara smal
Ingenting smalnar som ens känslor när det inte är gott
Fyll mina hål
Uppfyll mina önskningar
Ge mig en fylla
att fylla min tid med
Fyll mig, fyll mig, FYLL MIG
Det som inte syns finns inte
(Mina hål?)
Ingenting känns så smalt som att vara god.
...
Jag har ingen dator och hinner aldrig skriva ordentligt och det tär på mig. Poesitramsandet har delvis avstannat. Jag skriver dagbok ibland, men får inte samma flyt när jag skriver för hand. Dagboken är bra när man akut måste skriva ned en viss tanke, men jag behöver en dator om jag ska kunna jobba med mina novellidéer och min bokidé och mina dikter.
Och nu vill min pojkvän ha tillbaka datorn för att se på 24, så nu måste jag sluta skriva här. Jaja. Antar att det är okej att dö utan att ha förverkligat sig själv och sån skit.
Och nu vill min pojkvän ha tillbaka datorn för att se på 24, så nu måste jag sluta skriva här. Jaja. Antar att det är okej att dö utan att ha förverkligat sig själv och sån skit.
