En ganska ghey text om typ "kärlek" som jag skrivit som ni kan få läsa om ni lovar att inte vara taskiga eftersom jag kommer bli ledsen om ni dissar den okej tack. (Alla personer i texten är fiktiva.)

Min näsa. Din hals. De borde mötas.


Jag tror att jag finner ett svar på din hud, skrivet med osynligt bläck, men frågan vågar jag inte ställa.


Våra kroppar har så mycket att säga varandra. Om du bara visste. Kanske vet du. Kanske vill du inte veta.


Jag vill veta.


Vad säger ditt nackhår om tsunamin i Japan? Hur ställer sig dina händer till revolutionen i Libyen? Vem hejar dina nyckelben på i Big Brother?


Allt.


Din hand i min småpratar mycket. Jaha, vad tycker du om filmen då? Trevligt väder ute idag. Jag vill hålla dig under sex.


Min hand i din småpratar mycket. Jag tycker om alla filmer jag ser med dig. Vädret är underbart. Det är så skönt när du håller min hand.


Jag tänkte att du kunde möta mig vid tåget. På perrongen kunde du stå och spana efter mig. När jag klev ut och slängde upp väskan på axeln kunde du kanske se mig, få glitter i ögonen och skynda fram.


Våra hår kunde trassla in sig i varandra.


Kanske skulle du klappa mig på magen när jag hade ont i den. Kanske skulle du inte bry dig om att jag kladdade ned din tröjaxel med gråtsnor när jag var ledsen. Kanske skulle du hålla mitt hår och klappa mig långsamt på ryggen när jag kräktes. Kanske.


Jag skulle.


Vi hade kunnat promenera i timmar och inte märka hur tiden gick eftersom vi var så inne i vårt samtal. Vi hade kunnat ha internskämt som ingen annan uppskattade lika mycket som vi. Vi hade kunnat vara de vi ville vara.


Snöstjärnor i ditt hår och rimfrost på mina glasögon. Pollensnuva i din näsa och vårskrik i min hals. Svettdroppe på din överläpp och fräknar på min näsa. Din haka i min halsduk och min hand i din vante.


Om du hade velat, alltså.



Vem är @drickerte?

Idag blev jag hyllad på Twitter av den fabulösa Pojkfröken. Hen twittrade följande:

"Vem ÄR @drickerte? Ålder, diagnoser, IQ, ev annat relevant? Tweets plus blogposts är ju så briljanta att jag ba dånar. FÖLJ!"

Först och främst vill jag säga att jag rodnar av berömmet, för särskilt briljant känner jag mig aldrig. Det där gjorde typ min dag.

För det andra: ja, jag tänkte nu vara så klyschig att jag försöker besvara frågan. Vem äääär den där @drickerte egentligen? Va va va?

Hon den där min Twitterpersonlighet. Om det är mer eller mindre "jag" än den "verkliga" vet jag inte (och det är dessutom extremt abstrakta begrepp). Vissa drag kan dock urskiljas och viss info finns. I det följande tänkte jag försöka reda ut begreppen kring det hela.

Vi börjar med den enkla infodelen. @drickerte är född 1990, bor i Göteborg, fick 1.4 på högskoleprovet (angående IQ-delen liksom, om det nu säger någonting), pluggar svenska, sänder studentradio, dricker te, äter godis. Så långt så väl. Dessutom har hon en massa ångest. Ibland blir hon jättefull och gör pinsamma saker. Det har hänt att hon har hånglat/legat med folk. Ofta gör hon dessa tre saker i kombination.

Ungefär så är jag på Twitter. Där får man veta i princip allt. Spyor och ångest och mens och sex. Det är ingen vacker bild av verkligheten. Alls. Men det är otroligt skönt att ha ett forum där man kan spy ur sig om både kroppsfunktioner, psykiska problem och ligganekdoter under illusionen att någon lyssnar. Det är så jag använder Twitter.

Sedan kan man ju inte alltid skriva exakt allt allt allt. Om man ligger med en twittrare till exempel. Jag tänker att det nog är en bra sak att vara tyst ibland. Oftast inte, men ibland.

Jag har förstått att vissa använder Twitter till att "nätverka" och bygga sitt "personliga varumärke". Det är, som ni förstår; inte så jag rullar. Inget fel i det, inte alls. Dock är dessa personers tweets ofta tråkiga att läsa eftersom de vill vara så himla hippa, ironiska och "smarta". Undertonen av att vilja framstå i god dager hörs alltid igenom hippheten. Man ska gärna fälla dryga kommentarer om nyhetshändelser och/eller personer som är i hetluften.

Själv fäller jag mest dryga kommentarer om mig själv. Alla andra skriver ju redan om nyheter osv. Det enda jag egentligen har att komma med är mig själv. Så det gör jag. Det har blivit devisen jag twittrar efter. Det alla andra skriver om behöver inte jag kommentera. Ungefär. Sedan kan man ju debattera hur många som egentligen bryr sig om mig och mitt liv när man kan läsa skojiga kommentarer på aktuella händelser. (Just nu: 423. Hisnande många.)

Hur som helst är jag väldigt mycket på Twitter. Både mer som jag vill vara och som jag inte vill vara. Mycket mer av allt. Medan jag planerar inför ett blogginlägg kan jag skriva tweets utan någon som helst tanke bakom. Ibland blir det bra, ibland blir det bajs. Man kan jämföra bloggen med att ta en tablett och Twitter med en spruta. Twitter: tankar rakt ut i interwebzomloppet.

Om det är bra eller inte kan ju diskuteras. Men jag tänker inte göra det.

Detta fält måste fyllas i.

Jag vaknar av att drömmen jag drömmer ger mig för mycket ångest. Jag äter 7-Elevengodis till frukost och bränner tungan på teet. Jag har tusen saker att göra. Jag mår som att jag inte kommer fixa att gå utanför dörren.

Hur ska jag någonsin klara av något när jag mår såhär? Det är överdrivet jobbigt att leva på detta sätt. Lite löjligt nästan.

Jaha ja. Detta ville du ju inte veta. Men som man säger på Twitter: VARSÅGOD FÖR INFO!

Detta fält måste fyllas i.

Jag vaknar av att drömmen jag drömmer ger mig för mycket ångest. Jag äter 7-Elevengodis till frukost och bränner tungan på teet. Jag har tusen saker att göra. Jag mår som att jag inte kommer fixa att gå utanför dörren.

Hur ska jag någonsin klara av något när jag mår såhär? Det är överdrivet jobbigt att leva på detta sätt. Lite löjligt nästan.

Jaha ja. Detta ville du ju inte veta. Men som man säger på Twitter: VARSÅGOD FÖR INFO!

Just like those stupid books you read.

Jag twittrade om att jag hade lite skrivkramp, så en vän föreslog att jag skulle skriva lite fanfiction. Det tyckte jag lät väldigt prestigelöst (och dessutom skulle jag aldrig låta någon läsa) och bra. Så jag funderade lite. Vad är jag ett fan av? Efter cirka två sekunder sök Jarvis Cocker upp i mitt huvud.

Så jag började skriva en fanfiction om Jarvis. Ja, det är sant. Efter tre rader handlade den om sex. Och nej, ni kommer ALDRIG att få läsa den. Den är förmodligen den töntigaste som någonsin skrivits. Känner dock att harlequinförfattare vore ett jobb för mig.

"Deras ögon möttes, hans från scenen och hennes från publikhavet, och genast visste de att deras underliv skulle möas i extas..." HAHAHA. Extra mumsigt med könsrollerna där också. Jag spyr. Och nej, det där var INTE ett citat från min så kallade fanfic som ni aldrig kommer att få läsa.

Tack och hej, med vänlig hälsning från popsnusktanten.

Känner ni mitt hjärta i era handflator?

En period förra vintern var jag lite jätteledsen hela tiden. Då fanns det ingen musik jag ville lyssna på. Jag var bara apatisk. Det var illa.

Just nu mår jag inte heller helt bra, men jag har åtminstone musiklust. Det är så jävla värt. Någonting.

Livet va.

Så, jag går alltså i KBT för att lära mig att tänka och göra saker som är konstruktiva. Med varierande framgång, ska sägas, men ändå, riktningen i allmänhet är en bra sådan. Det här bygger mycket på att jag får hemuppgifter; saker som jag ska göra och/eller fundera över. Nu senast vilka mål och värderingar jag har i livet.

Det här föranledde så klart en hel del grubbel. Jag tittade på vad jag gör och funderade på om jag egentligen tycker att det är det bästa sättet att leva mitt liv. Jag kom fram till at vem som helst skulle kunna göra det bättre. Haken är bara att det bara är jag som kan. Förstahandsrättigheterna är mina.

Men vad värderar jag då? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Jag värderar att ha goda relationer med vänner, att lyssna på popmusik och sist men inte mig själv. Jag vill läsa och skriva, jag vill hålla på med text. Och lyssna på popmusik.

Nu vet jag det. Allt som är onödigt, som hindrar eller bara inte hjälper mig att göra det, kan tas bort. Vissa av de sakerna (läs: choklad) kommer jag inte ta bort. Men det blir så mycket enklare att göra smarta val om man har lite koll på vad man vill med sig själv.

Puss och pop.

Run away from me baby, run away as fast as you can.

Så sitter man i soffan igen. Dagens outfitta: trosor och gigantisk collegetröja. Jag har virat in mig i mitt osedvanligt rena täcke, men fryser om fötterna som sticker ut. Sticker gör det även i min hals. Jag befarar sjukdom på väg. Vitlök och honung, here we fucking go. Just nu bara honung, dock. Jag älskar honung när jag är bakis.

Vilket tar oss till gårdagen. Det var lördag, svinighetsdagen, och jag svinade så klart. Vi var på gayklubb. Jag drack en fabulös appletini, JD style, och dansade till Jag Ljuger Så Bra. Tvek på det senare, alltså... Det var dock en rolig kväll. En tjej tog på mina bröst och försvann. Det var mycket underligt. En annan tjej sade åt mig att "sluta ta droger". Det var ännu underligare.

Jag inledde kvällen ännu mer smakfullt - på typ fin restaurang. Jag åt middag med pappa, fast och kusin, och när jag skulle beställa vin... Jag bara "eh, vitt nånting". Och så hällde sommelieren (läs: den fancy vinexperten) upp lite som jag skulle smaka på för att typ godkänna. Ofta jag är van vid sådant?! Jag tänkte "alkohol i, den tar vi" men sade "mm, den blir bra". Heh.

Angående senare på natten har jag lovat mina källor att inte lämna ut dem. Tji fick ni.

Känslor är ju jävligt ghey.

Det blev visst en öl igår. Och en till. Och en till. Och en till. Så kan det gå. Idag har jag druckit en och en halv liter cola i ett försök att rätta till mig. Jag vaskade att vara konstruktiv, kan man säga. Faran med Twitter är att man ofta frestas att spontanöla. Vi twittrare (ja, det är en gemenskap) är bra på att öla. Vissa mer än andra.

På Kings head var det en tjej som hade spytt i handfatet på toaletten. Jag tyckte synd om henne, men var samtidigt lite skadeglad. Det kom tillbaka och bet mig i röven då jag senare på kvällen fann mig själv spyendes i en påse sittandes på att köksgolv. Karma.

Om mamma läser: var inte orolig, jag hade någon som tog hand om mig.

Just 'cause you're not paranoid doesn't mean they're not out to get you.

Idag var jag på Akademibokhandeln och kollade efter kurslitteratur. Så långt allt väl. Men! När jag gick där i godan ro och browsade höll jag plötsligt på att snubbla över ett par löparskor. Tydligen sitter Akademibokhandeln vid Kungsportsplatsen numera ihop med en affär som heter Löplabbet. Humbug! Visste jag inte bättre skulle jag tro att de konspirerar mot mig och min ovilja att träna när man kan läsa.

Onsdag 26.1.11

Ni vet när man inte har en tid att passa men ändå vill gå upp i tid för att hålla reda på dygnet? Well, fuck that. Jag ställde alarm på den blygsamma tiden 10.00 i morse, men inte fan kom jag upp förrän halv tolv ändå. Sömn var dock välbehövligt och därför anser jag att det var okej trots allt.

De senaste dagarna har jag mått tjyvtjockt utan egentlig anledning. Jag förstår inte vad det kan vara. Huvudet gör inte direkt ont, och jag är inte direkt yr - känslan är någon slags mellanting mellan de två. Fantastiskt jobbigt. Plus illamående, så klart. Whine, whine. Wine? Ja tack.

Jag fick studiestöd idag! Hade innan det sorgliga 86 kronor på kontot, så jag kände mig otroligt rik. Firade med att sätta in nästan hälften på sparkontot, betala hyran och köpa vitamintabletter. Kom inte och säg att jag inte vet hur man festar!

Jaha, det här med att skriva offentlig dagbok var längesedan och ovant. Om man inte räknar Twitter som det, förstås.

Programförklaring! Dramatiskt som tusan.

Det här är en ny början. Början på något nytt. En ny och het början är det här. NYTT! Fräscht, pinfärskt och jag höll på att skriva pursvenskt, men det menade jag så klart inte, det låg bara nära pinfärskt i klang liksom.

Och särskilt dramatiskt eller ens nytt är det ju egentligen inte alls. Rubriken var ett djärvt försök till ironi, detta fantastiska påhitt min förtappade generation lever och andas. Jag har bloggat på andra adresser förut och nu var det dags att byta. Vilken riktning skrivandet på den här adressen tar återstår att se. Jag har ingen annan ambition än att vara briljant, personlig och läsvärd. Ödmjukt, inte sant?

Nyare inlägg
RSS 2.0